Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet

Stort underutnyttjat järnvägskapital

Pressmeddelande   •   Feb 19, 2016 22:41 CET

Stort underutnyttjat järnvägskapital

Trafikverket anser i sitt infrastrukturförslag 2018-2029 att vi måste våga prioritera och lägga ner de lågtrafikerade banorna, som man definierar som de banor som färre än 30 tåg per dag och i stället köra buss och lastbil. De f.d. länstrafikbanorna med en längd på 140 mil hör till dem. Men totalt är det närmre 200 mil banor av låg standard som ännu inte rivits och som i stället borde rustas upp. Lika stor längd till har Inlandsbanan med tvärbanor.

Normal genomsnittsfarten på dessa banor är runt 70 kilometer i timmen, där det inte är fråga om spärrfärd med 40 kilometer i timmen som hastighetsgräns, och tillåtet axeltryck är lågt. Kapaciteten har ytterligare sänkts av att flertalet mötesplatser rivits. Då är det inte märkligt att banorna får få resande, liten mängd gods och få tåg. En järnväg av grusvägsklass skall konkurrera med en motorväg.

Att rusta upp banorna till modern standard är inte dyrt. Att få helsvetsad räls på betongslipers och makadambädd kostar inte mer än 70 miljoner kronor milen, och plus 25-30 miljoner kronor om det behövs elektrifiering. Att bygga nytt skulle kostat 600 miljoner milen. Tillsammans med trimningsåtgärder som dosering, viss kurvrätning, fler mötesspår och annan signalering kunde genomsnittsfarten höjas till 120 kilometer i timmen. Om sträckningen är bra kunde det bli 20 kilometer till.

På järnväg av god standard reser man på halva tiden med tåg jämfört med buss. Inom en halv timmes avstånd skulle man kunna nå regioncentra i större delen av Sverige. Med ökat omland får de ett större befolkningsunderlag för en mer varierad arbetsmarknad och bättre service. Näringslivet får bättre villkor och fler kan bo kvar. Man slipper förstört samhällskapital och att investera i nytt för ett par miljoner kronor för dem som tvingas flytta. Tvärtom kan man förvänta sig en återflyttning till landsorten med dess lägre kostnadsläge.

Regioncentra kan med bättre täckning av sitt omland bli små storstäder på en kvarts miljon invånare, men med större närhet till naturen och maten, men utan storstadsområdenas överexploatering och tidsförluster i trafiken. Knyts dessa regioncentra ihop med järnväg av dagens stambanestandard med hastighet som tillåter 250 kilometer i timmen kunde vi få ett tätt nätverk och göra verklighet av sloganen att hela Sverige skall leva.

En del av det lågtrafikerade nätet har rustats upp. Men standarden på de sträckorna går inte att utnyttja så länge kapaciteten är nedsatt på resten av sträckorna. Men om man ändå räknar med 70 miljoner milen för upprustningen jämnt över kan man med att satsa 14 miljarder rädda ett samhällskapital till en nybyggnadskostnad på 120 miljarder kronor.

Det vore samhällsekonomiskt lönsamt. Företagsekonomiskt kan en del av räntan för upprustningen betalas med minskade kostnader och ökade intäkter för banan. Det årliga underhållet minskar med en halv miljon milen med helsvetsad räls. Ett persontåg betalar styvt 100 kronor milen i banavgift. Där man har rustat upp banor har man fått fem- till tiodubblat antal resande. När tågen kan köra fler mil på samma tid minskar tågoperatörernas kostnader. Till det kan läggas ökade skatteinkomster.

Trafikverket har uppenbarligen en negativ inställning till järnväg med sina ständiga försök till nedläggning och sina vinklade kalkyler och prognoser till förmån för mer väg, visat av Trafikanalys bland andra. Går det inte att få annan ordning skulle regionbanorna må bättre av att kommuner och regioner tog hand om dem enligt Inlandsbanemodell. Kostnader kunde sänkas. Järnvägsobligationer kunde finansiera en snabbare upprustning. Men i sista änden borde det vara statens ansvar att hela landet har hållbara transporter och att inte vårt järnvägskapital föröds.

Hans Sternlycke .