Sveriges Kommuner och Landsting

Svensk vård gör allt mer för pengarna

Pressmeddelande   •   Okt 21, 2004 10:30 CEST

I Svenskt Näringslivs nya rapport påstås att svensk sjukvård trots mer resurser och fler anställda åstadkommer allt mindre. De har helt fel. Materialet innehåller en rad felaktigheter och metodfel.

Svensk Näringsliv påstår…

…att svensk sjukvård har många anställda jämfört med andra länder.

Sanningen är att svensk sjukvård inte har många anställda jämfört med andra länder. Här finns tre läkare och nio sjuksköterskor per 1000 invånare vilket ligger i underkant av bemanningen i de flesta andra EU-länder, trots att Sverige har den äldsta befolkningen inom EU.

För att påstå att Sverige har fler anställda än andra länder räknar SN ihop vårdpersonal med andra yrkesgrupper exempelvis äldreomsorg, färdtjänst, socialsekretare. Som de flesta vet leder en sådan jämförelse fel, eftersom välfärdssystemen ser så olika ut.

Se även tabell på: http://www.lf.svekom.se/artikel.asp?C=361&A=10044

Svenskt Näringsliv påstår…

…att tillgängligheten blivit sämre och att det var bättre för tio år sedan när det fanns en vårdgaranti för tolv diagnoser.

Sanningen är att tillgängligheten är mycket bättre idag för samtliga behandlingar som vårdgarantin gällde. Det görs både fler behandlingar och väntetiderna är kortare.

Exempel:

Operation av grå starr: år 1992 gjordes knappt 40 000 starroperationer, år 2003 gjordes mer än dubbelt så många, 81 500 operationer. För år 1992 gällde att 18 100 patienter opererades inom tre månader. År 2003 var det 34 100 patienter.
Kranskärlsröntgen (angiografi) gjordes år 1992 vid 16 enheter, 2003 görs det vid 30 enheter. Väntetiden 1 var 41 dagar år 1992, år 2003 var den 31 dagar.
Operationer av kranskärl gjordes år 1992 vid sju sjukhus, år 2003 vid tio. Väntetiden år 1992 var 59 dagar, år 2003 var den 37 dagar.
Ballongvidgning av hjärtat (PTCA) gjordes år 1992 vid sju sjukhus, 2003 görs det vid 22 sjukhus. År 1992 gjordes 2 760 PTCA, år 2003 har antalet ökat till 10 000. Den genomsnittliga väntetiden för år 1992 var 33 dagar, år 2003 var den 16 dagar.

1) I vårdgarantiuppföljningen användes måttet teoretisk väntetid. Det är en kvot mellan antalet på väntelista och antalet behandlingar multiplicerat med 365 dagar.

Svenskt Näringsliv påstår…

…att en krympande del av vårdbehoven i Sverige tillgodoses.

Det är helt taget helt taget ur luften.

På vårdområde efter vårdområde görs allt fler behandlingar. Ambitionsnivån höjs varje år. Åttiofemåringen med värk i höften var inte aktuell att behandla för tio år sedan men blir det idag. Antalet operationer för patienter i den åldersgruppen har ökat från 800 årligen vid 1990-talets inledning till 2 400 per år tio år senare.

Svenskt Näringsliv påstår…

… att färre läkarbesök tyder på dålig effektivitet.

Den slutsatsen går inte att dra. Det kan vara precis tvärtom, att den svenska sjukvården utnyttjar den samlade personalen mer effektivt.

Det som idag i statistiken redovisas som ett läkarbesök innefattar också avancerade behandlingar som tidigare krävde många dagars sjukhusvård, till exempel operationer i öppenvård, som operation av ljumskbråck och starr, och titthålskirurgi.

För SN är ett läkarbesök ett läkarbesök, det är bara att dividera med antalet läkare. "Ahlgrens bilar" är med motsvarande teknik produktivare än Volvo. Bil som bil.

Idag sker dessutom på många håll en medveten effektivisering som innebär att antalet läkarbesök minskas. Det handlar exempelvis om att låta andra personalkategorier behandla vissa patientgrupper för att ge ökad tillgänglighet för dem som verkligen behöver just läkarens kompetens.

Svenskt Näringsliv påstår…

…att produktiviteten inom vården faller.

Det är fel. Svensk Näringsliv gör både rent felaktiga beräkningar och tar heller inte hänsyn till att innehållet i vården förändrats eller att vårdens struktur ser annorlunda ut idag än för tio år sedan. Hela utvecklingen mot allt mer avancerad öppenvård tappas bort, på sjukhus, primärvård eller i hemsjukvård.

Som mått på vad vården åstadkommer använder Svenskt Näringsliv så kallade DRG-poäng, ett mått på produktionen i den slutna sjukhusvården. Där ingår inte ens all sjukhusvård - öppenvårdsbesök på sjukhus hos avancerade specialister finns inte med.

Sedan jämförs denna DRG-poäng med antalet anställda i hela hälso- och sjukvården. Det blir som att jämföra äpplen med päron. Att dividera prestationerna för den slutna sjukhusvården med det totala antalet anställda för hela sjukvården leder givetvis till slutsatsen att det görs för lite per anställd. Men då ingår ju varken det som görs i den öppna vården på sjukhus eller i primärvården.

Om man vill få en uppfattning om produktiviteten i den slutna vården måste DRG-poängen relateras till antalet anställda just där och några sådana uppgifter finns inte. Det är nämligen i hög grad samma personer som arbetar både i den slutna och öppna vården vid sjukhus och därför svårt att skilja ut. I Landstingsförbundets statistiska årsbok som Svenskt Näringsliv hänvisar till finns ingen sådan uppdelning.

Metoder för att mäta produktiviteten
Landstingsförbundet utvecklar mätmetoder för att följa produktivitetsutvecklingen. Ännu finns inte ett sammanfattande mått på vårdens prestationer och resultat och därför är det inte möjligt att i strikt mening beräkna produktivitetsutvecklingen.

Utmaningen är att hitta metoder som fångar den dynamiska utvecklingen i vården där som tidigare gjordes i sluten efter ett tag görs i den öppna vården.

En grov uppskattning av produktiviteten kan göras genom att jämföra kostnadsutvecklingen med "behovsutvecklingen". Behovsutvecklingen är kostnadsökningar till följd av demografiska förändringar, reformer och medicinteknisk utveckling och liknande.

Under perioden 1994-2003 ökade landstingens nettokostnad för hälso- och sjukvård i genomsnitt med 1,1 procent per år i fasta priser. Av ökningen kan i genomsnitt 0,6 procent per år relateras till befolkningsförändringar, framförallt att antalet äldre ökat.

I internationella studier har kostnadseffekten av medicinteknisk utveckling skattats till ca 2 procent per år, vilket förutsätts gälla även för svenska förhållanden.

Två reformer som påverkar kostnaderna har genomförts under perioden, dels övertagande av kostnaden för läkemedelsförmånen, dels överföringen av det särskilda statsbidraget för viss tandvård för vuxna. Kostnaderna för dessa reformer kan beräknas med exakthet och motsvarar en genomsnittlig årlig ökning av nettokostnaderna med 0,1 procent.

Givet dessa antaganden har produktiviteten i den samlade svenska sjukvården ökat med drygt 1,5 procent per år under perioden 1994 - 2003.

Landstingens nettokostnader för hälso- och sjukvård 1994-2003 uppdelat på förklaringsvariabler.

Årlig procentuell förändring.

Demografi (skattat)
0,6

Reformer (skattat)
0,1

Medicinteknisk utveckling (antaget)
2,0

Produktivitetseffekt1 (residual)
-1,6

SUMMA
1,1



1) Negativ effekt innebär ökad produktivitet.
Svenskt Näringsliv påstår…

…att skillnader mellan länder i hur många medicinska ingrepp av olika slag som görs i förhållande till befolkningens storlek visar att den svenska vården har låg tillgänglighet.

Det är snarare så att skillnaderna speglar olikheter i medicinsk praxis i olika länder, inte hur mycket man klarar av. För sådana åtgärder där vi ligger lågt i jämförelsen - exempelvis antalet hysterektomier (borttagande av livmoder)- är det inte självklart att det är bra göra många ingrepp.

Även när det gäller innehållet i läkarbesöken är det svårt att jämföra. Läkarbesöken i andra länder tar ofta mycket kort tid och spelar en annan roll än i den svenska sjukvården.

Det finns andra sätt att jämföra länder. Svensk hälso- och sjukvård har en kostnad per capita som ligger ungefär i mitten bland de rika länderna. Enligt en brittisk studie har Sverige den i särklass lägsta s k påverkbara dödligheten, dvs dödlighet som anses kunna påverkas av sjukvården. I klartext: Sverige har en genomsnittlig kostnad per capita, men lägst dödlighet i påverkbara sjukdomar. Det tyder på en hög effektivitet.

För mer information:

Roger Molin, tfn 08-452 76 65
Stefan Ackerby , tfn 08-452 77 28