MedieMakeriet

Tommy hjälper människor tillbaka

Pressmeddelande   •   Feb 25, 2010 11:52 CET

Skelleftesjukan, knäledsbyte, sjukhussjukan och benröta.

Tommy Burman, Skellefteå, har gått igenom mycket här i livet.

– Av många hårda smällar blir man mjuk.

Vägen tillbaka till arbetslivet igen har också varit kantad av motgångar.

Nu hjälper han därför andra människor i samma situation.

 

FAMY, som är en ideell förening för dem som har familjär amyloidos med polyneuropati (Skelleftesjukan), anordnar ett stort forskningsseminarium i Skellefteå i dag fredag.

På plats återfinns alla forskare som fick forskningsbidrag under förra året.

58-årige Tommy Burman, projektledare på utbildningsföretaget Euniq’em i Skellefteå, har Skelleftesjukan och han har själv varit aktiv som styrelsesuppleant inom föreningen.

– Numera sprider jag information om sjukdomen via alla mina möten med människor på jobbet.

 

Tommy, som är född på Vitberget i Skellefteå, har en lång och brokig levnadshistoria i bagaget.

– Mitt första jobb med människor var på Sidsjöns sjukhus utanför Sundsvall. Här öppnade sig en bisarr värld som jag inte hade en aning om.

Tiden på det riksbekanta mentalsjukhuset formade mycket av Tommys fortsatta tillvaro.

– Jag har svårt att klä erfarenheten i ord, men jag lärde mig att se de goda sidorna hos folk och att livet är fyllt av ett ständigt lärande.

 

Han flyttade därefter hem till Skellefteå igen, pluggade upp betygen på Edelviks folkhögskola i Burträsk och gick sen fritidspedagoglinjen i Östersund.

– Jag gick ut 1977 och marknaden formligen skrek efter personal.

Tommy jobbade två år på ett fritidshem på Sunnanå, blev fackordförande för fritidspedagogerna och fick sen jobb som arbetsledare inom socialtjänstens barnomsorg.

– Jag trivdes riktigt bra med de administrativa sysslorna och blev kvar i nio år.

 

Vid den här tiden spelade Tommy mycket innebandy och det var också genom idrotten som han kom i kontakt med Urkrafts grundare Stig-Arne Bäckström.

– Han övertalade mig att ta tjänstledigt och prova på att jobba med honom ett år.

Tommy trivdes bra med sin roll på Urkraft och blev kvar i nästan 16 år på företaget.

Tiden på Urkraft minns han med glädje.

– Pedagogiskt sett var vi mycket bra och lågkonjunkturen spelade oss rakt i händerna, så vi hade fullt upp med att hjälpa arbetslösa med vettig sysselsättning.

 

Tommy Burman var, trodde han i alla fall, frisk som en nötkärna.

– Jag hade inte haft en enda sjukdag.

Men så kom beskedet som skulle förändra hans liv radikalt.

– Jag blev sjuk 1995 och fick diagnosen Skelleftesjukan. Det var en ganska mörk tid för mig och jag hade svårt att acceptera sjukdomen.

Han fick snart besked om att en levertransplantation var ett nödvändigt ont.

– Operationen skulle inte göra mig fri från sjukdomen eller rädda mitt liv, men den skulle i alla fall få sjukdomen att stanna av.

Ett leverbyte var långt ifrån en ofarlig operation vid den här tiden.

– Jag tvekade ändå aldrig att göra den.

 

De två första försöken med att byta lever blåstes av i sista stund.

– Jag började misströsta, men jag intalade mig själv att det bara var att gå vidare och hoppas på nästa tillfälle.

Och det blev tredje gången gillt för Tommy.

Han gjorde, precis som tidigare, bort alla nödvändiga förberedelser före resan ned till Uppsala.

– Jag tog till exempel farväl av barnen. Det var jobbigt. Men jag var kolugn när jag kom till sjukhuset.

 

Tommy Burman, som var den siste i Sverige att byta lever under de gamla transplantationslagarna, fick efter operationen en förfrågan om att vara med i ett större tv-reportage.

– Jag minns att jag tänkte att ska jag vara med i tv så måste ju läkarteamet göra allt för att hålla mig vid liv.

Han är fortfarande inte riktigt fullt återställd efter operationen, har ingen känsel i underbenen och dras med återkommande smärtor.

– Men jag gläds åt alla dagar som jag mår bra och åt en massa andra små saker här i livet.

 

1997 började Tommy Burman arbetsträna för sin comeback på arbetsmarknaden.

– Jag var väldigt sugen på att börja jobba igen.

Den första tiden på gamla jobbet kändes konstig, så han tog istället på sig ett uppdrag som projektledare för ett EU-projekt.

En tid senare höll han i en utbildning för arbetslösa akademiker och utbildningen föll väl ut.

Det positiva resultatet i kombination med sin egen erfarenhet av glappet mellan att vara medicinskt färdigbehandlad och fullt arbetsför fick honom att börja fundera på att starta eget i branschen.

 

Men säg den glädje som varar. Kort därefter upptäcktes en kraftig spricka i vänstra knäet.

– Trots behandling blev problemet bara värre. Snart kunde jag knappt gå.

Det blev remiss ned till Umeå och till sist byte av knäled.

Väl i Umeå drabbades han av nästa bakslag – sjukhussjukan ­– och ingreppet i knäet var tvunget att göras om.

– Det var en väldigt tuff tid som påverkade mig negativt.

 

Han fick därefter problem med ett svårläkt sår på högra foten.

– Jag har sänkt immunförsvar i kroppen efter operationen och jag får lätt infektioner i småsår.

Infektionen i såret resulterade i benröta i fotbenet.

– Det blev stor operation 2008. De skar bort hela hälen och delar av fotbenet.

Skadan läker sakta men säkert och han försöker vila foten i högläge under helgerna.

– Jag tar mig fram i dag, men jag går ingenstans i onödan.

 

Under rehabiliteringsprocessen hörde Anna From-Lindqvist av sig till Tommy.

– Hon behövde hjälp med ett uppdrag på Skellefteå kommun och vi skrev ihop ett upplägg som vi kallade Comebacken.

– Det funkade mycket bra. Vi fick tillbaka hela 82 procent av de långtidssjukskrivna i arbete.

Sen började han jobba med människor som var arbetslösa eller var på väg att bli arbetslösa på Annas företag Euniq’em.

– Vi har jobbat oss fram till en modell som fungerar väldigt bra.

 

Det Tommy Burman har gått igenom här i livet har naturligtvis haft stor betydelse för och påverkan på honom.

– Jag har alltid kommit igen efter motgångarna och av många hårda smällar blir man mjuk.

Första tiden på Euniq’em blev han ordinerad att sitta i en rullstol och den är fortfarande kvar på hans kontor.

– Det är den bästa skrivbordsstolen jag någonsin har haft.

I dag jobbar hans som projektledare, coach och konsult.

– Jag har alltid haft svårt för titlar.

 

Han trivs bra på det lilla utbildningsföretaget i centrala Skellefteå.

– Jag sitter mycket i samtal med kursdeltagarna, men jag gör ganska mycket annat också.

– Många människor har stora besvär, men de flesta biter ihop och klagar inte.

Han jobbar inte full tid ännu, men han trivs jättebra med att få vara tillbaka i tjänst.

– Bristen på jobb skapar lätt ett utanförskap.

Nu känner han arbetsgemenskap och att han är till nytta på företaget

– Jag vill inte heller ha identiteten sjuk, säger Tommy Burman.

 

Fakta

Namn: Tommy Burman

Ålder: 58 år

Bostadsort: Skellefteå

Familj: Två vuxna barn och sambo

Intressen: Idrott - mest som hockeyfrälst besökare numera - och samhällsfrågor.