Statens offentliga utredningar

Upprättelseutredningen lämnar sitt betänkande (SOU 2011:9)

Pressmeddelande   •   Feb 10, 2011 15:50 CET

Idag har regeringens särskilda utredare Kerstin Wigzell överlämnat Upprättelseutredningens betänkande (SOU 2011:9) ”Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården” till barn- och äldreminister Maria Larsson.

För ett år sedan lämnade den så kallade Vanvårdsutredningen (S 2006:05) en rapport om vad som framkommit i intervjuer med över 400 människor, när de i sin barndom var omhändertagna för samhällsvård i fosterhem eller på institution. Där berättas om psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, hårt arbete, kränkningar, särbehandling och ibland ren sadism. Regeringen tillsatte mot den bakgrunden Upprättelseutredningen (S 2010:02), som fick i uppdrag att lämna förslag till hur en upprättelseprocess för enskilda som utsatts för vanvård under perioden 1920–1980 kan utformas.

Upprättelseutredningen föreslår nu en process bestående av tre delar: ett erkännande av det som hänt och en ursäkt, kompensation till dem utsatts samt åtgärder för att förhindra upprepning.

Ett erkännande av det som hänt och en ursäkt
Den vanvård som omvittnas har skett när barnet genom myndighetsbeslut skilts från sina föräldrar och placerats i samhällets vård, i fosterhem eller på institution. Syftet med vården har varit att skydda och hjälpa barnet till en tryggare uppväxt. Att vården sedan istället varit direkt farlig för barnet innebär ett stort svek från samhällets sida. De barn som utsatts för vanvård har utsatts för en dubbel kränkning, dels genom övergreppen i sig, dels genom att de lämnats utan uppsikt och ofta utom räckhåll för hjälp. Utredningen anser att ett förbehållslöst erkännande av att barn utsatts för lidande i samhällets vård måste vara den moraliska utgångspunkten för upprättelseprocessen.

Många av dem som utsatts för vanvård önskar få erkännande och ursäkt från högsta politiska nivå vid en ceremoni som regeringen inbjuder till. Utredningen anser att detta är väl motiverade önskemål. Erkännandet och ursäkten bör omfatta alla som haft ett ansvar för de samhällsvårdade barnens säkerhet och välfärd. Det är av största vikt att samhället visar förmåga att lyssna till och tro på människor som är i en utsatt situation och beroende av myndigheters välvilja och kompetens. Ceremonin bör genomföras så snart som möjligt med tanke på den långa tid som gått sedan Vanvårdsutredningen tillsattes 2006.

Kompensation till dem som utsatts
Utredningen föreslår att det ska införas en särskild möjlighet till ekonomisk ersättning åt dem som under perioden 1920–1980 utsatts för vanvård i samhällsvården av barn och unga. Det främsta skälet för en sådan ersättning är att samhället har åtagit sig ett alldeles särskilt ansvar för de barn som av myndigheterna har omhändertagits för samhällsvård.

Utredningen föreslår att ersättning ska lämnas med ett enhetligt belopp. Utredningen har övervägt även andra sätt att utforma ersättningen, bl.a. utifrån den specifika skada som var och en av de drabbade utsatts för, men inte funnit att detta går att göra på ett rättvist sätt.

Ersättningsbeloppet föreslås uppgå till 250 000 kronor för var och en av de ersättningsberättigade. Ersättningen ska vara skattefri och undantas vid beräkning av socialförsäkringsförmåner och kommunala bidrag och avgifter. Ersättningen ska endast beviljas för övergrepp eller försummelse av allvarlig art. Särskild vikt ska läggas vid om övergreppet eller försummelsen medfört en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling allvarligt skadas.

- Den ekonomiska ersättningen ska betraktas som ett erkännande av samhällets svek mot dem som utsatts för vanvård och som en bekräftelse av deras lidande, säger Kerstin Wigzell.

Rätten till ersättning föreslås regleras i en särskild lag. En av regeringen utsedd nämnd bör pröva ansökningarna och en för ändamålet inrättad myndighet handlägga ärendena.

Utredningen föreslår även att förutsättningarna för att införa en framtida skyldighet för kommunen att betala skadestånd till barn och unga som utsätts för övergrepp eller allvarlig försummelse i samhällsvården ska utredas.

Åtgärder för att förhindra upprepning
Frågan om övergrepp och andra allvarliga missförhållanden i familjehem eller på institutioner i Sverige har hittills inte undersökts systematiskt. Enstaka studier har gjorts utan att det lett till några generella åtgärder för att trygga samhällsvårdade barns säkerhet.

Utredningen har genomfört en kartläggning dels av socialtjänstens kännedom om missförhållanden i samhällsvården, dels av socialtjänstens rutiner för hanteringen av missförhållanden. Kartläggningen visade att socialtjänsten kände till sammanlagt 246 barn som under 2008–2009 misstänktes ha varit utsatta för övergrepp eller allvarlig försummelse. I flertalet fall var det fråga om mycket allvarliga övergrepp och missförhållanden. (Siffran 246 säger inget om den faktiska förekomsten, mörkertalet är sannolikt stort.)

Kartläggningen visade även att det var ytterst sällsynt med dokumenterade och väl kända rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda missförhållanden. Det förekom inte heller något systematiskt arbete med att samla in och analysera allvarliga händelser av detta slag.

Utredningen konstaterar mot denna bakgrund att övergrepp och allvarliga försummelser förekommer i en oacceptabel omfattning även i dagens samhällsvård och att omedvetenheten om frågan är anmärkningsvärt stor. Engagemang och kunskap behöver öka både lokalt och nationellt. Utredningen föreslår därför bl.a. att regeringen i samarbete med kommunerna initierar ett långsiktigt program för ökad säkerhet inom samhällsvården av barn och unga samt uppdrar åt Socialstyrelsen att kontinuerligt följa omfattningen av övergrepp och allvarliga försummelser samt att analysera och sprida de erfarenheter som görs. Den professionella ledningen har ansvar för att arbetssätt och metoder vilar på en etiskt och rättsligt försvarbar grund.

Barnskyddsutredningen har tidigare föreslagit att socialnämndens ansvar för att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden ska lagfästas samt att det för varje placerat barn ska finnas en särskilt utsedd socialsekreterare med ansvar för uppföljningen och för att besöka barnet minst fyra gånger per år. Utredningen anser att dessa förslag bör genomföras.

- Arbetet med att göra samhällsvården säkrare måste bli betydligt bättre om vi ska kunna säga att vi har gjort det som krävs för att förhindra upprepning, säger Kerstin Wigzell.

Arbetet för ökad säkerhet och förbättrad uppföljning gäller både familjehem och institutioner. Sedan lång tid har en rad nationella granskningar påtalat att familjehemsvården är ett eftersatt område. Många kommuner är också för små för att ha specialistkompetens när det gäller rekrytering, utbildning och stöd till familjehemmen. Utredningen föreslår därför ekonomiskt och kunskapsmässigt stöd till långsiktiga satsningar, baserat på ett utvecklat regionalt samarbete. Därutöver föreslår utredningen ökade krav och kontrollmöjligheter när det gäller familjehemsvården.

Utredningen vill slutligen framhålla att det som kommit fram i Vanvårdsutredningen inte ger en generellt giltig bild av samhällsvården som helhet. Många barn som vuxit upp i samhällets vård har mötts av kärlek och omtanke från människor som öppnat sina hem eller arbetat inom barnavården.

Länk nedan till Upprättelseutredningens betänkande (SOU 2011:9)
”Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården”

http://www.regeringen.se/sb/d/14017/a/160740

Kontakt:
Berith Josefsson
Utredningssekreterare
08-405 16 27

Joakim Westerlund
Utredningssekreterare
08-405 90 29

Kerstin Wigzell
Särskild utredare
08-405 37 39

Niclas Thorselius
Pressekreterare
hos Maria Larsson
070-509 50 65