Naturskyddsföreningen

Vad hände med löftena om svenska folkets skogar?

Pressmeddelande   •  Mar 26, 2003 09:00 CET

Det undrar tolv svenska miljö- och naturvårdsorganisationer i ett öppet brev till Göran Persson.

Statsminister Göran Persson lovade på DN debatt i juni år 2000 att naturvården i den statliga skogen skulle förbättras avsevärt. Snabba reformer och nya tag utlovades. Idéerna ligger nära svenska folkets dokumenterade uppfattning om hur svenska folkets skogar bör skötas.

Men idag kan vi konstatera att löftena har uppfyllts dåligt. Den utredning som tillsattes för att se över skötseln av statens skogsinnehav försenades. Betänkande kunde presenteras först i våras. Utredningens olika organisationsförslag är intressanta och bör diskuteras i breda kretsar. Men processen sinkas hela tiden. Näringsdepartementet tog sex månader på sig att överhuvudtaget skicka ut betänkandet på remiss.

Samtidigt som näringsdepartementet bromsar utvecklingen fortsätter skogar med höga värden för naturvård och friluftsliv att falla. Europa är den världsdel som har minst areal gammelskog kvar i förhållande till vad som tidigare funnits. I Sverige återstår idag endast omkring fem procent av de gammelskogar som tidigare bredde ut sig över vårt land. Trots detta är Sverige det land i EU som förfogar över den största arealen gammelskog, och den fjällnära skogen i Sverige utgör det största sammanhängande området av gammelskog inom EU. Sverige har även ett stort ansvar för att bevara skog i den södra barrskogsregionen och lövskogsregionen, då väldigt lite sådan skog med höga naturvärden finns kvar i övriga EU.

Detta illustrerar tydligt Sveriges internationella ansvar för att förvalta biologisk mångfald i skogsekosystemen. Tyvärr tvingas den ideella naturvården ständigt konstatera bristen på ansvarstagande i praktiken när oersättliga gammelskogar förstörs genom avverkningar på statlig mark. Detta har pågått länge nog, och det är därför beklämmande att reformprocessen för det statliga skogsinnehavet ständigt skjuts på morgondagen. Statsskogsutredningens öppning för långsiktiga lösningar måste diskuteras.

Vi vill se staten som en föregångare i naturvårdsammanhang. Detta gäller både för skydd av skog och för det skogsbruk som bedrivs. Oavsett organisationsform måste staten även i fortsättningen skilja på förvaltningen av skog med höga naturvärden, som skyddas enligt miljöbalken, och förvaltningen av den del som brukas. Följande tre övergripande åtgärder är viktiga:

1. All statlig skog med höga naturvärden måste ges ett långsiktigt skydd utan att belasta de ordinarie anslagen för skydd av skog. Detta innebär att all skog ovanför naturvårdsgränsen, alla nyckelbiotoper enligt Skogsstyrelsens definition, samt natur- och urskogsartade skogar och stora obrutna skogsområden på statens mark ska undantas från skogsbruk. Skogarna måste skyddas utifrån ett landskapsekologiskt perspektiv, med förstärknings- och skyddszoner och bevarande av vattenmiljöer i skogslandskapet. Det innebär kraftigt ökade skyddsnivåer jämfört med dagens situation. För att identifiera de skogar som kräver skydd behövs, utöver befintliga, nya heltäckande inventeringar som möjliggör ett samlat grepp över hela skogsinnehavet. Miljörörelsen deltar gärna i upplägg och utvärdering av sådana inventeringar. Under tiden dessa inventeringar görs får avverkningar endast ske i skogar med låga naturvärden.

2. Staten måste avsevärt underlätta för markägare att få ersättningsmark vid reservatsbildning. Genom detta kan man bland annat komma tillrätta med problematiska avverkningar av gammelskog på allmänningar i Norrlands inland. I dessa fall är skogsägare i allmänhet inte FSC-certifierade och en stor del av dagens avverkningar sker därför i nyckelbiotoper eller andra skogar med höga naturvärden.

3. Staten måste bli ett föredöme i arbetet med att utveckla ett ekologiskt och socialt hållbart skogsbruk, där ambitionsnivån vad gäller naturvård är betydligt högre än i det privata skogsbruket. Det är viktigt att staten, som föregångare, utvecklar nya skötselmetoder som erbjuder ett alternativ till dagens kalhyggesbruk. Det kan ske genom att befintliga skogsbruksmetoder vidareutvecklas och miljöanpassas samtidigt som nya naturvårdsanpassade metoder utvecklas. För att nå dessa mål krävs att man använder sig av den naturvårdskompetens som finns utanför skogsnäringen.

För den statsägda skog som hanteras i bolagsform av Sveaskog ser utvecklingen lovande ut. Sveaskog har den mest ambitiösa miljöpolicyn bland skogsbolagen och idag börjar den slå rot i bolagets organisation och praktik, även om vägen att vandra är lång. Men att enbart Sveaskog lagt ribban högt är inte tillräckligt – även statens övriga skogsinnehav måste hanteras på ett hållbart sätt.

Här är Fastighetsverket det kanske största problemet. En stor del av verkets skogsinnehav är fjällnära skog. Det avkastningskrav som satts upp skapar en stark drivkraft för hänsynslösa avverkningar i känsliga rester av värdefulla gammelskogar i fjällregionen. I fallet Fastighetsverket borde ägaren styra om verksamheten i grunden. Men eftersom reformeringen av statsskogsinnehavet har försinkats kräver vi ett omedelbart och heltäckande moratorium för avverkningar på Fastighetsverkets marker ovan naturvårdsgränsen. Det kan tyckas vara ett drastiskt krav, men vi har svårt att i dagsläget se andra hållbara utvägar för att rädda de skogsområden som Sverige har ett internationellt ansvar för att bevara.

Om statsministern verkligen står för sina löften att reformera den statliga skogsskötseln till gagn för en hållbar utveckling är det märkligt att så lite händer. Vi är djupt besvikna över bristen på handlingskraft. Måhända ligger förklaringen i att det tidigare varit svårt att rå på den starka styrningen av skogsfrågan på näringsdepartementet. Men om statsministern, trots en regeringsombildning, inte heller nu kan ta det ansvar han sagt sig vilja ta för det statliga skogsinnehavet, så kommer oersättliga gammelskogar att fortsätta falla på statens mark. Då är frågan om löftena om svenska folkets skog någonsin kan infrias. Vad vill du egentligen, Göran Persson?

Mikael Karlsson, ordförande, Svenska Naturskyddsföreningen
Lars Kristoferson, generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF
Lennart Daléus, generalsekreterare, Greenpeace
Mirjam Lööf, ordförande, Fältbiologerna
Björn Welander, fågelskyddschef, Sveriges Ornitologiska Förening
Carl-Gustaf Lundgren, Miljöförbundet Jordens Vänner
Margareta Edqvist, ordförande, Svenska Botaniska Föreningen
Markus Forslund, ordförande, Sveriges Entomologiska Förening
Jan-Olof Tedebrand, vice ordförande, Sveriges Mykologiska Förening
Ulf Arup, vice ordförande, Svensk Lichenologisk Förening
Henrik Weibull, tidigare ordförande, Mossornas Vänner
Mats Karström, Steget Före