Folkaktionen ny Rovdjurspolitik

Vargen - i begynnelsen var lögnen

Pressmeddelande   •   Feb 07, 2007 09:23 CET

1976 när Projekt Varg publicerades var många övertygade om att det skulle vara bra att låta vargen återkolonisera Sverige. Det fanns dock två problem. Naturlig invandring var utesluten eftersom närmaste population befann sig vid finsk-ryska gränsen. Med undantag för en liten stationär stam i själva gränszonen till Ryssland var inkörsporten till Finland nere i sydöst. Ett stängsel från Ishavet till Finska viken hindrade någon större invandring från Ryssland i norr. För att vandra till Projekt Vargs utpekade område måste vargen endera ta isvägen över Bottenviken eller upp genom de finska och sedan ner genom de svenska renbeteslanden. Trots att troligen ett tiotal vargar dök upp i de svensk-norska gränstrakterna åren efter Projekt Varg hade dessa inte lämnat några spår av slaget vilt på vägen. Om de hade kommit över isen på vintern stötte de först på de stora trafikstråken, järnvägen och E4. Ett antal djur förolyckas i trafiken och rovdjur samlas gärna vid dessa kadaver. Inga spår av detta upptäcktes. Olof Liberg upprepade våren 2006 att det var omöjligt för en varg att ta sig från Finland ner genom renbeteslanden till den svensk-norska vargstammen. Om ett tiotal vargar tog sig igenom 1977-82 borde minst ett trettiotal ha gjort resan därefter.

Men den här frågan är idag av relativt begränsad betydelse. Tjänstemän och offentligt anställda forskare har i konspiration gjort sig skyldiga till en lögn av en helt annan dignitet. LÖGNEN OM VARGENS OFARLIGHET FÖR MÄNNISKAN. Redan Projekt Varg förutspådde att det skulle bli problem med kreaturshållning och att befolkningen inte skulle ta emot återvändaren med öppna armar.
1984 översatte Elis Pålsson efter önskan av Ivar Mysterud vid Oslo Universitet från ryskan utdrag ur ”Vargens beteende” utgiven i Moskva 1980 av Sovjetunionens vetenskapsakademi under redaktion av Professor D. Bibikov. Elis Pålsson attackerades grovt av projektledaren för Projekt Varg, Stefan Jonsson. Under den hätska debatten mot ”Vargens beteende” skrev Anders Bjärvall bl.a. ”Det är icke i något fall styrkt att vargarna i centrala Sovjet verkligen har anfallit människor. Jag är inte alls övertygad om hållbarheten i övrigt i rapporterna. De verkar ha tillkommit för att inför sovjetisk publik rättfärdiga den stora vargavskjutningen i Sovjet”.
Kampanjen mot ”Vargens beteende” gjorde att Elis Pålsson genom professor Bibikov fick det ryska verket ”Vargen”. Valda delar översattes och publicerades 1987 av Direktoratet för Vilt och Ferskvannfisk. Skriften möttes av en veritabel storm av angrepp på Pavlov från Verdens Naturfond, Norges Naturvernforbund, Våre Rovdyr och Dyrenes Beskyttelse.
Saxat ur ”Vargens näringssök och människan”
Norska miljödepartementet behärskades av vargvänner, och minister var en osakkunning skådespelerska. De nämnda 4 organisationerna krävde i departementet bl a att spridningen av "Ulvens næringssök" omedelbart skulle stoppas, alla utsända exemplar - även mina friexemplar - återkallas för att tillsammans med ännu ej utsända exemplar förstöras. De begärde att de direkt ansvariga för utgåvan - generaldirektören och en erfaren forskare - skulle avlägsnas från sina befattningar. Kraven hörsammades så till vida att departementet redan 4/8 -87 stoppade skriftens utsändning och att restupplagan försvann.
Slut på citat
Rovdjursutredningen SOU 99:146 förtiger skriften – liksom den väldiga ryska vargforskningen i övrigt.
När Anders Bjärvall inför Besluten om Sammanhållen Rovdjurspolitik redogjorde för vargens eventuella farlighet för människor förringade han helt erfarenheterna från Finland (Åbo-vargarna), Ryssland och Indien (AMBIO Mars 1999). I själva verket förvanskade han dem till oigenkännlighet.

Vad var orsaken till att sanningen undanhölls våra beslutsfattare? Det är hos oss naturligt att lita på tjänstemäns oväld.
John Linnell av NINA, huvudförfattaren av ”Fruktan för Vargen, OM722 erkänner konspirationen i en skriftväxling med Magnus Hagelstam, Finland 2-2-2007. ”I slutet på 1900-talet var det nödvändigt att spela på folks känslor, fånga uppmärksamheten och sätta tryck på regeringar. Vi lyckades fullt ut. Men nu är vi på 2000-talet och fokus har ändrats. Nu gäller det få människor att acceptera att vargen är en naturlig del av landskapet. Vi kan inte längre förneka varg-människo konflikterna lika lite som man bör förneka Förintelsen eller Srebrenica. Vargar dödar människor. Det finns inget tvivel längre att genom historien många har dödats av vargar, både friska och rabiessmittade.”
Det är exempellöst att tjänstemän och offentligt anställda forskare konspirerar för att vilseleda regeringen och riksdagen att stifta lagar som leder till fara för allmän säkerhet och hälsa.
John Linnell fortsätter sedan att argumentera för att detta är ett acceptabelt pris för att ha vargen i grannskapet. Han uttrycker en önskan att få tillbaka vildheten i naturen genom vargen.
Jag utgår här från att varken John Linnell eller de övriga forskarna någonsin behöver ha sina barn väntande på skolbussen i mörkret i ett vargrevir. Det är väldigt lätt att acceptera riskerna för andra än de egna närmaste.
Vi på glesbygden vill inte ha denna vildhet. Vi vill ha den trygghet vi skapat genom generationers kamp mot stora rovdjur. Vi vill ha tillbaka denna trygghet som nu har tagits ifrån oss.
Varg och människor har aldrig haft en fredlig samexistens någonsin någonstans där människor bott permanent. Och kommer inte att ha det i framtiden.

Vi har kommit så långt i habitueringen att faran blir större för varje dag. Flera områden börjar också lida brist på bytesdjur. Vi kan inte eliminera alla risker för barn men i vargskyddet har en uppenbar fara skapats genom att forskare missbrukar sin auktoritet som vetenskapsmän och sätter de egna intressena före allmänhetens. Dessa forskare utgör en av de största skamfläckarna i forskningens historia under förra seklet. Jag kan inte hitta något annat fall under 1900-talet där forskarna försökt styra lagstiftningen i strid mot det allmännas intresse. Den tvivalaktiga forskning som bedrevs under de stora diktaturstaterna var på maktens direktiv.
Det är nu upp till politikerna att ta sitt ansvar för att skyndsamt skydda främst våra minsta medborgare så att risken för ett vargangrepp återigen blir noll.
En riksdagsutfrågning bör göras snarast där inblandade forskare och tjänstemän kan förklara varför sanningen om vargens verkliga natur undanhölls riksdagen och den svenska allmänheten.
Calle Seleborg, Folkaktionen ny Rovdjurspolitik.