Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!

Zarah: "Stefan, jag ber dig nu att göra det enda moraliskt rätta: medverka till att de ensamkommande afghanska pojkarna får stanna"

Press Release   •   Jun 11, 2017 21:03 CEST

Stefan Löfvén i riksdagshuset, tillsammans med en skolklass där minst 70 % kommer att få lämna Sverige.

Författare: Zarah Lindgren

Hej Stefan Löfven!

Jag skriver till dig för att delge dig en berättelse om en av de ensamkommande afghanska pojkarna som finns i Sverige.

Du kanske tänker att vi i Sverige inte bryr oss, för det handlar ju om människor från ett land som är långt från oss både geografiskt och kulturellt.

Men där misstar du dig. Avstånden krymper genom ny kommunikation och dessutom är vi många nu som känner dessa ungdomar personligt. Du kan komma med statistik med hur många som får stanna, men vi ser att det inte går rätt till i bedömningarna. Nu kommer berättelsen:

Den handlar om Janagha som kommer från en liten by i provinsen Ghazny. Familjen med mamma, pappa, Janagha, lillebror och lillasyster levde på ett litet jordbruk. Talibanerna började komma på nätterna. De dödade misshandlade och tog med sig folk.

En dag dödade de Janaghas pappa. Efter begravningen kom de tillbaka. De tvingade Janagha att be tillsammans med dem och ville att han skulle följa dem. Om han gjorde det skulle de låta mamman och syskonen vara ifred.

Efter att de misshandlat mamman och de tre barnen bestämde mamman att det var för farligt för dem. De sålde allt och efter en resa på nästan en månad kom de till Iran. Där hyrde de ett hus. De hade inga pengar, så mamman arbetade med att städa och tvätta hos människor och Janagha, nu 13 år, fick arbete med att sy väskor. Han bodde på arbetsplatsen och kom hem var fjärde vecka. De hade inga papper och hade ingen rätt att vara i Iran, så det var farligt för honom att gå hem. Småsyskonen var ensamma inomhus under dagarna.

Efter ett och ett halvt år hörde de talas om EU och att där fanns en möjlighet till ett bättre liv. De hade sparat lite pengar och kontaktade smugglare. När de med deras hjälp kom till gränsen mot Turkiet kom polisen på natten och lyste på dem. De var tvungna att springa. Lillasystern orkade inte och mamman sa till Janagha, att fortsätta själv. När han inte ville lämna dem, försäkrade hon honom att de skulle klara sig, för de skjuter inte kvinnor. Detta var sista gången han såg mamma, lillasystern på åtta år och lillebror på tio.

Janagha befann sig nu i Turkiet utan pengar och papper. För att klara sig jobbade han för smugglare med saker som städning och matlagning. För detta lovade de att han skulle få komma till Europa. Efter tre månader skulle det så ske.

Efter två misslyckade försök, där han skickades tillbaka till Istanbul, satt han till slut klockan två på natten i en gummibåt som styrde mot Grekland. Det blev en skakig resa med motorproblem och stora vågor. Bara kvinnor och barn hade flytvästar. Efter en resa på drygt två timmar nådde de fram till grekisk kust. Där vadade de iland och tog sig sen vidare med bil, buss och båt till Atén.

I Atén stannade Janagha några dagar i en park. Därefter började en massa människor röra på sig och Janagha följde med dem. I strömmen av människor, som vi i Sverige kunde se på nyheterna, gick Janagha i flera veckor tills han kom till Österrike. Det var i slutet av sommaren och det var inte så kallt. I Österrike såg allting annorlunda ut och han fick mat gratis. Efter Wien fortsatte Janagha med buss och tåg till Sverige och Malmö. Det blev slutet på en resa som tagit honom nästan fem månader.

När han kom till Sverige i oktober 2015, vägde han 52 kg och var 162 cm lång och många av hans hårstrån hade vitnat. Men Janagha började skolan och trodde på framtiden. Varje vecka gick han till Röda Korset för att höra om de hittat mamman och syskonen.

Men livet är svårt nu. Janagha fick nej några månader efter sin intervju i april 2016. Han skrevs upp i ålder och måste flytta till ett boende med vuxna. På förläggningen, som är en mil utanför centralorten, finns 700 personer placerade. Där finns inga svenskar och han är hela tiden rädd för att antastas av vuxna män, 35-40 år, som är där ensamma utan sin familj.

Själv bor han i ett rum med tre andra killar som är snälla. Där finns sex bäddar och snart kommer två killar till. Han sover mest i sitt rum, har svårt att ta sig för någonting.

Janagha överklagade sitt avslag. Han kommer att få förklara sig muntligt för Migrationsverket nu i augusti, eftersom det var många frågetecken runt hans utredning.

När ångesten blir för stor, kan han lindra genom att ta en tablett som han fått av psykvården. Skolan är navet i hans liv och ger struktur för veckorna. Nu kommer ett långt sommarlov.

Jag tänker inte förklara hur mycket de här afghanska ungdomarna behövs i landet, för jag tror att du vet det. Jag tror också att du vet hur svårt och farligt livet är i Afghanistan för de deporterade ungdomarna. Du vet förstås också att så gott som alla är hazarer och shiamuslimer, en dubbel anledning för talibaner och IS att ge sig på dem.

Den största anledningen till att pojkarna gett sig av är att fäderna dödats. Utan en far står de utan beskydd.

Jag ber dig nu att göra det enda moraliskt rätta. Medverka till att de ensamkommande afghanska pojkarna får stanna.

Med Vänlig Hälsning
Zarah Lindgren, specialpedagog och familjemamma
Harplinge, Halmstad

Media äger rätt att återge denna text med angivande av författare.

Kontaktperson Ingrid Eckerman ingrid at eckerman.nu  070 55 73 193

Uppropet Stoppa utvisningarna av de afghanska ungdomarna!
Ett stort antal läkare, forskare och andra motsätter sig den nya asyllagstiftningen och dess följder. Vi anser att särskild hänsyn måste tas till de ensamkommande tonåringarna med afghansk bakgrund.
Hemsida med mer information 
Facebook-grupp