Med anledning av SvD Näringslivs artikel ”Sverige klarar inte hemlig information vid kris” 22 november 2017

Under årtionden har satsningar på det militära försvaret, det civila försvaret och totalförsvaret eftersatts och varit nedprioriterade områden i Sverige liksom i stort i övriga Europa. I efterhand kan detta tyckas vara uppseendeväckande och anmärkningsvärt men nedprioriteringen är i mångt och mycket en konsekvens av tidens anda, en ”kalla krigets” trötthet” som tog sig uttryck i en avgränsad samhällsanalys där orosmoment lades åt sidan till förmån för en i efterhand godtrogen syn på internationella relationer och nationella skeenden. Frälsning genom digitalisering, outsourcing, ”bredband åt folket” m.m. blev slogan på allas läppar. Med start i Krimkrisen 2013 och avskyvärda terrorattacker de senaste åren runt om i Europa som ögonöppnare, har osäkerheten kommit in i politikens och medborgarnas vardagsrum med nya krav på och leveranser av försvarssatsningar och inte minst säkerhetssatsningar. Primärt är det inte fråga om endast en specifik hotbild som bör vara allenarådande för att dimensionera satsningarna, utan snarare en komplex värld där osäkerheten är större än på länge och där förutsägbarheten lyser med sin frånvaro. Återtagandet sker dock från en mycket låg resiliensnivå. En stor del av det som en gång utgjorde basen i det civila försvaret/totalförsvaret har sålts ut eller nedmonterats. Försvarsbudgeten uppgår till 0,96 procent av BNP med en sammanlagd mobiliserad försvarsmakt som ryms på sittplats på Friends Arena, och sist men inte minst, kunskapen om Totalförsvarsplanering och hur man hanterar en allt mer osäker omvärld, har gått förlorad i generationsskiftningar.

Det är i detta ljus man måste betrakta och analysera näringslivets roll inom Totalförsvaret och de flertalet ”outsourcing”- incidenter som framkommit hos ett antal svenska myndigheter inom informations- och säkerhetsarenan. Kunskapen, förståelsen, beredskapen och därmed också mekanismerna för samverkan är låga i samhället, oavsett om det gäller myndigheter eller privata aktörer. Sammanhanget vi verkar i idag skiljer sig fundamentalt åt efterkrigstidens ”kalla krig” och framförallt de senaste 25 åren av ändrat fokus. Vi måste övergå i ”beredskap 2.0” innebärande klivet från krisberedskap till krigsberedskap. Hur obehagligt det än må kännas så behöver vi fundera på frågan – vad är det i samhället som vi främst vill skydda i ett allvarligt läge? Hur ser vi på befolkningsskyddet där många skyddsrum i praktiken är avvecklade?  Eller är det infrastrukturen som vi ska prioritera? Hur gör vi med det faktum att vår krigssjukvård i praktiken är nedlagd? De sju prioriterade samhällsviktiga områden som utgör grunden i totalförsvaret hanteras i stort av privata aktörer idag. Att försöka ändra på detta är varken möjligt eller önskvärt. Dock ställer det helt nya krav på privat/offentliga samverkan, ökad kunskap, nya finansieringsmodeller och ett allmänt ökat krav på risk- och sårbarhetsarbete, säkerhetsskyddsarbete, krishanteringsarbete samt kontinuitetsplanering oavsett om det rör sig om en statlig myndighet eller en privat aktör. Gränssättande och dimensionerande för samhällets beredskap är ytterst krig. Klarar vi detta?

4C Strategies har varit en aktiv aktör under flera år i att hjälpa myndigheter och näringsliv med att höja säkerheten och förståelsen för de utmaningar vi står inför. Vi har tagit debatten i flera år, och senaste i Almedalen så bjöd vi in till seminarium med paneldebatt i temat ”4C i Almedalen: Vilken roll har näringslivet i det nya civila försvaret? Avtal eller ansvar?” Vi håller med om budskapet i artikeln i sak, och förordar en steg för steg approach. Det är dags att vi alla tar samhällets sårbarheter på allvar.