Vem vågar ta upp kampen för ett plastpåsefritt Sverige?

I går beslutade Los Angeles att förbjuda platspåsar i livsmedelsaffärerna. Ett beslut som väger allmännyttan mot stundens tillfälliga bekvämlighet. Plastpåseförbudet lär inte stoppa kunderna från att handla men väl att byta vana och ta med en egen kasse. Vågar svenska politiker låta sig inspireras och göra det samma i Sverige?

Tillgängligheten för plastkassen har gjort den till en given succé. Vill man åstadkomma snabb förändring bör man överväga sätt att minska tillgängligheten. Men vem har ansvaret att driva målet om ett plastpåsefritt Sverige?

En sak är säker, handlarna har inga incitament att minska användningen av plastpåsar. Tvärtom, det är en inkomstkälla i miljardklass. Plastkassar är den produkt som livsmedelsbutiken har i särklass bäst marginal på. Och här särskiljer sig Sverige från de flesta andra länder där påsar oftast är gratis. 

Energibolag och kommuner har heller inga incitament att minska användningen av plastpåsar. De är nämligen en utmärkt energikälla när man bränner sopor som omvandlas till fjärrvärme. En kilo plast ger motsvarande energi som ett kilo olja när man förbränner det hela är en siffra som oftast presenteras. Vad man missar att berätta är att det gått åt två kilo olja för att producera ett kilo plast.

Skulle plasten istället återvunnits för att producera nya plastpåsar hade miljöbelastningen minskat med minst 60 % samtidigt som inga nya resurser hade tagits i bruk.

Är skatter lämpliga för att minska konsumtionen av plastkassar eller vore det bättre att förbjuda dem helt som man nu gjort i LA? Ett sätt att få till en förändring är naturligtvis att introducera ekonomiska incitament. Om en engångskasse, oavsett material, kostar exempelvis 20 kr så kommer konsumenten snabbt se fördelar med att komma ihåg att med sin egen kasse. Tydligen räcker det inte att en engångskasse kostar 2 kr för ett förändrat beteende, åtminstone inte i Sverige. I länder som gått från gratis till några ören i avgift har konsumtionen av plastpåsar minskat rejält.

Så vem har då ansvar för att minska resursslöseriet av plastpåsar? Någon förändring i större skala kommer inte ske i Sverige såvida inte frågan tas upp där den bör vara – inom ramen för svensk miljöpolitik.

Det är svårt att förstå varför Sverige har en sådan slapp attityd till engångsmissbruket av plastkassar. Sverige sätter miljöarbetet högt på agendan men just plastkassens effekter är det få som vill diskutera. Kanske för att vi till vardags inte ser problemen som uppstår, säger Johan Wahlström på ABOB.

- En svensk familj kan redan idag spara tusenlappar varje år genom att säga nej till engångskassar. Men få tänker på det viset då det är bekvämt att rafsa åt sig kassarna i butiken.

Bakgrund och fakta om resursslöseriet kring plastkassar
Varje år använder genomsnittligen varje person i EU cirka 500 plastkassar – ofta bara en enda gång. Totalt tillverkades i Europa under 2008 3,4 miljoner ton plastkassar, vilket motsvarar vikten på 2 miljoner personbilar. Eftersom plastkassarna är så små och lätta hamnar de ofta inte i avfallshanteringen utan i havet, där nedbrytningen kan ta flera hundra år.

I Sverige finns ingen offentlig statistik på användningen av plastkassar. En uppskattning som många refererar till är att dagligvaruhandeln förbrukar minst 720 miljoner kassar om året. Detta inkluderar inte de gratiskassar som delas ut i detaljhandeln.

Missledande argument
Ett missledande argument som ofta används i den svenska debatten är plastkassarna i Sverige inte utgör ett miljöproblem. Detta då vi har ett väl fungerande avfallssystem och att kassarna förbränns i återvinningsanläggningar och blir till fjärrvärme. Likväl har det gått åt mer energi att producera kassarna än vad som återfås vid förbränning. Totalt sett motsvarar tillverkningen av 720 miljoner plastkassar cirka 26 miljoner liter olja, vilket är energin som krävs för att värma upp 17 300 normalvillor.

Studier från Naturvårdsverket visar också på att det finns en större mängd plastartiklar i svenska vatten än vad vi tidigare trott.

12 minuters användning, konskvenser för en oöverskådlig framtid
Genomsnittslivslängden för en plastkasse är 12 minuter. Idag flyter cirka 250 miljoner plastpartiklar med en sammanlagd vikt på 500 ton enbart i Medelhavet på grund av att plastkassarna är så långlivade. Dessa partiklar kan leda till att havsdjur kvävs då de sväljer dem av misstag eller tror att det är föda. Plast bryts ned till ytterst små partiklar och förorenar mark och vatten i omfattande grad eftersom partiklarna innehåller tillsatser, bland annat svårnedbrytbara organiska föroreningar.