Samkönade par och adoptioner - hur går det?

2003 kom lagen som gav även samkönade par som ingått partnerskap möjlighet att ansöka om medgivande för adoption. Sedan dess har det inte genomförts en enda adoption till något sådant par, inte genom adoptionsorganisationerna och inte heller inom Sverige. Varför är det så?

Det var en viktig rättighetsfråga för homosexuella när lagen ändrades så att även samkönade par fick möjlighet att ansöka om utredning och medgivande för adoption. Lagen har betytt mycket för de barn som föds i homosexuella förhållanden, numera kan t ex ett barn som föds av en lesbisk kvinna adopteras av hennes partner/fru. Det betyder ökad trygghet för barnen, bättre skydd vid separationer eller om det skulle hända den biologiska mamman något.

Dock har den inte haft några reella effekter i form av genomförda "vanliga" internationella adoptioner. Lagändringar på området måste också motsvaras av lagändringar i barnens ursprungsländer, och där går det långsamt. Man skulle kunna tro att det stora antal västländer som nu ändrat sina lagar så att samkönade par kan adoptera, skulle påverkat utvecklingen i ursprungsländerna snabbare. Visst finns det länder där det skett vissa positiva förändringar, men tyvärr kan vi också se ett antal länder där man snarare tagit två steg tillbaka, än ett steg framåt. Jag tänker då på Kina, som sedan 2007 helt stoppat möjligheten för ensamstående sedan de även infört ett obligatoriskt intyg om att den sökande inte är homosexuell, och på de länder i Östeuropa där dessa rättighetsfrågor snarare nu är i ett sämre läge än de var för 10-15 år sedan. Även i Afrika ser det ut som om det pågår en backlash i många länder, då man skärper lagar och straffsatser gentemot homosexuella.

En av ljuspunkterna finns i Sydafrika, som sedan man gjorde sig av med apartheid har mycket starka antidiskrimineringslagar. Det innebär att man nu tillåter inhemska adoptioner till samkönade par, men man har än så länge sagt att man inte tillåter ansökningar från sådana par i andra länder (=internationella adoptioner). Utvecklingen i det katolska Latinamerika är också intressant, sedan Spanien ändrat sina lagar, har t ex Argentina nu infört äktenskap för homosexuella. Äktenskapsfrågan är viktig i sammanhanget då det i de flesta länders lagstiftning finns inskrivet att det är gifta makar som kan adoptera tillsammans. Kan homosexuella inte gifta sig, då kan de heller inte adoptera. Ett annat land i Latinamerika som infört adoptionsregler som inluderar samkönade par är Uruguay. Dock är det andra problem med t ex Uruguay som medfört att de inte genomför adoptioner till utlandet, t ex har man krav på 1-2 års boende i landet, vilket t ex inneburit att de på senare år inte haft en enda adoption till det närliggande USA.

Det är många faktorer som ska klaffa för att man ska kunna genomföra adoptioner. Landet ska ha en lagstiftning som fungerar, gärna vara med i Haagkonventionen för internationella adoptioner. Man ska också ha behov av att placera barn utomlands, alltså: det ska finnas barn som inte får familj i det egna landet. Det krävs också att man vill samarbeta med t ex Sverige. Adoptionscentrum följer hela tiden med i utvecklingen både i de över 20 känder där vi redan nu arbetar, och i andra där vi skulle kunna inleda samarbete. Dock har det hittills inte sammafallit, att ett land både har lagar/regler som tillåter samkönade par att adoptera och att de behöver och vill placera barn just i Sverige. Det viktigaste när man inleder samarbete med ett land är att barnen där behöver det - en adoption sker alltid utifrån barnets intresse.

Läget förvärras av att det just nu finns ungefär dubbelt så många familjer i adoptionsköerna i västländerna som det finns barn, som är aktuella för internationella adoptioner. Det har lett till långa köer (räkna med 2-4 år) och ursprungsländerna ser i nuläget ingen anledning att släppa in "nya" grupper som sökande, när man har så många familjer redan att "välja och vraka" bland.

Det finns dock ett land som har den lagstiftning som krävs. Ett land som är nära och enkelt att resa till - nämligen Sverige. Ett 20-tal barn per år placeras för adoption i Sverige, hittills har inget av dessa (20 per år sedan 2003.. det är 140 barn) placerats i någon samkönad familj. Man kan tycka att det är konstigt - fast när man vet att det än så länge bara är ett enda samkönat par under de här åren som genomfört medgivandeutredning och fått medgivande av sin kommun, blir det förstås mindre underligt. Jag inser att det är oddsen att få adoptera som avskräcker från att gå igenom utredning och ställa sig i kö. Men finns det inga familjer med färdiga medgivanden, då kan de heller inte få frågan när ett svenskt barn behöver familj. Nästan alltid är det bråttom när detta händer, och då kan man inte vänta det halvår eller mer det kan ta att genomgå obligatorisk föräldrautbildning och medgivandeutredning.

Sedan finns det ingen samordning av de svenska adoptionerna heller, ingen kö att ställa sig i. Men om det fanns fler samkönade par med färdiga medgivanden så skulle det vara ett steg på vägen, i alla fall.

Jag har fått frågan, vad jag vill säga till barnlängtande samkönade par som vill adoptera. Min uppmaning är att man trots allt ska kontakta sin kommun, gå igenom utbildning och utredning, kanske anmäla intresse att bli familjehem (fosterförälder), medan man väntar på adoptionsmöjilgheter, i Sverige eller utomlands.

Visa att ni finns, visa att ni vill. Kunde vi som adoptionsorganisation berätta i utlandet att vi genomför dessa adoptioner i Sverige, skulle det vara viktiga positiva exempel att kunna visa upp.

Jag tror tyvärr att det dröjer ytterligare många år innan det blir möjligt med internationella adoptioner till samkönade par, men om vi börjar här på hemmaplan, kan det vara ett steg på vägen.

Inga Näslund

kommunikationsstrateg, Adoptionscentrum