Tack och lov kom Aiai tidigt in i bilden

Vi växte snabbt och administrationen var extremt belastande med allt pappersarbete för tidsrapporteringen. Tack och lov kom Aiai tidigt in i bilden.

Jessica Molin, vd och delägare i Assistans i Balans, tar emot i de nya, luftiga lokaler vid Norrtull i Stockholm dit hennes företag flyttade i höstas.

Det är full aktivitet i många rum med internutbildning och kursverksamhet och kaffeapparaten går varm.

Jessica Molin har en lång erfarenhet som assistent för 18-årige sonen Love, som personlig samordnare för assistansen och som rådgivare och ansvarig för kundflödet på ett assistansbolag där hon också var styrelseledamot. Hon har också arbetat som undersköterska och som psykoterapeut och varit med om att starta ett sjukhem.

2010 startade hon Assistans i Balans och året därpå fick hon kontakt med Aiai på en mässa i Göteborg.

– Vi föll direkt för det systematiska i deras helhetslösningar. Den så kallade enterpriselösningen var som skräddarsydd för oss. Vi ville ha våra bilder, vårt typsnitt och vår atmosfär och det fick vi, säger hon.

– Rätt lön i rätt tid är förstås jätteviktigt i vår bransch. Vi märkte genast att folket bakom Aiai är mycket lyhörda för våra önskemål. Det kommer ju ständigt nya krav från samhället, vi lever i en ifrågasatt bransch som finansieras med skattemedel och därför är det extra viktigt att vi snabbt får feedback från Aiai-folket, säger Jessica Molin.

NÄRA, PERSONLIGT OCH KONTINUERLIGT är tre viktiga ledord i hennes företag. Jessica Molin tror inte på kollektiva lösningar med så kallade stordriftsfördelar när det gäller personlig assistans. Där tappar man lätt bort självbestämmandet och den personligt utformade assistansen, hävdar hon.

– Assistansen ska vara byggd på självbestämman- de och valfrihet. De stora företagens uttag av stora vinster skadar oss andra, inklusive min son Love och hans kamrater, säger Jessica Molin som är skeptisk till utvecklingen inom assistansbranschen.

– Jag anar att vi är på väg att få en tillbakagång till hur det såg ut förr då familjen tvingades ställa upp för våra barn istället för att få personlig, skattefinansierad assistans. Det är jättekränkande med alla dessa omprövningar. Om våra barn blir kvar i familjen blir de isolerade. Jag befarar att institutionstänkandet håller på att komma tillbaka. Det är obehagliga vindar som blåser i dag när man ifrågasätter behovet av personlig assistans, säger hon.