Av Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och f d riksdagsledamot (M).

470 miljarder!
Det är summan som skulle kunna frigöras om svenska staten skrotade överskottsmålet på 1 procent av BNP och i stället riktade in sig på ett skuldmål på 40 procent för de offentliga finanserna. Överskottsmålet innebär att kapitalmarknadens funktionssätt försämras och att skuldsättningen ökar någon annanstans i ekonomin. Tanken på staten som resurssamlare grundar sig i en föreställning om att staten är den främsta garanten för trygghet och stabilitet. Priset vi får betala för att stödja ett sådant synsätt är därför ett fortsatt högt beroende av de offentliga transfereringssystemen.

Överskottsmålet lanserades på socialdemokratiskt initiativ i tider av ekonomisk kris. I dag är det ekonomiska läget helt annorlunda och statsskulden är mycket lägre än när överskottsmålet infördes. Likväl har målet gjorts till den högsta formen av ekonomisk och politisk klokskap. Att signalera att det råder ordning och reda i ekonomin har blivit en förutsättning för att vinna val – men är verkligen ett lagstadgat överskottsmål nödvändigt i det ekonomiska klimat som råder i dag?

”Överskott i statens finanser är heller inte något skydd mot globala finanskriser. Sverige drabbades faktiskt relativt hårt mätt som minskning av BNP, trots goda statsfinanser. Däremot slapp Sverige, liksom flertalet andra länder, en statsfinansiell kris”, skriver Anne-Marie Pålsson på SvD Brännpunkt.

Genom att ställa ett antal kritiska frågor lyfter Anne-Marie Pålsson överskottsmålets konsekvenser och ifrågasätter den konsensus som vuxit fram över blockgränserna rörande överskottet i de offentliga finanserna.

För att läsa Anne-Marie Pålssons artikel på SvD Brännpunkt klicka här

För att beställa boken klicka här

För mer information
Josefine Uppling
0722 - 12 61 00
josefine.uppling@timbro.se