Debattartikel: Dags för vården att lära sig om övervikt

Övervikt och fetma är ett globalt hälsoproblem. Vetenskapligt kan överviktsproblematik delas in i två faser över tid: den första när övervikt är under utveckling hos en enskild person, respektive den andra när övervikten efter en tid är biologiskt och hormonellt etablerad i kroppen.

I första fasen är övervikten biologiskt möjlig att behandla med livsstilsförändringar, alltså våra väl etablerade kost- och motionsråd. Här har också medvetenheten ökat i samhället, exempelvis via ”Fetmauppropet” (Dreber, Gunnerbeck, Hemmingsson, Jerdén) som startades i december 2016; debatterna kring sockerskatt, och så vidare.

I andra fasen av överviktssjukdomen har kroppen hormonellt ”vant sig” vid sin övervikt och kommer nu att försvara den vid försök till viktnedgång. Mekanismerna är extremt effektiva och inkluderar svälthormoner samt ändrad förbränning i kroppen. Bantning har nu inte längre någon bestående effekt (3–5 procent klarar att hålla en nedbantad vikt i fem år, övriga går upp i vikt igen – oftast mer än de gick ner). Den enda behandling som är livslångt effektiv vid hormonellt etablerad fetma är överviktskirurgi – i första hand gastric bypass.

Denna ger såväl varaktig viktnedgång som regress av fetmans följdsjukdomar: exempelvis halveras generell cancerdödlighet och behovet att behandla en typ 2-diabetes försvinner i mer än 80 procent av fallen.

Man måste här hålla två tankar i huvudet samtidigt: övervikt under utveckling är hormonellt och biologiskt en sak; etablerad övervikt något helt annat. Tillstånden behöver därmed helt olika behandlingsstrategier, som beskrivits ovan. Vårt perspektiv är att samhälle och sjukvård saknar kunskap om hur fasen med hormonellt etablerad fetma fungerar: man fokuserar helt på livsstilsförändringar, oavsett patientens situation. Våra patienter med etablerad övervikt beskriver hur de om och om igen får uppmaningar att ”bara du äter lite mindre och rör på dig lite mer” så vore problemet löst. Detta förstärker den egna uppfattningen om att man ”faller in i gamla vanor”, ”har dålig karaktär” när man inte klarar att hålla sin viktnedgång, att allt är ens eget fel. Detta skuldbelägger patienten, är behandlingsmässigt verkningslöst och saknar helt vetenskapligt stöd. Denna patientgrupp behöver bedömas för eventuell kirurgi – inte få nya pekpinnar, inte heller ordineras ännu en ineffektiv bantningskur.

Nationella riktlinjer kring överviktsvård saknas i Sverige i dag. Majoriteten av vården förväntas ske inom primärvård. Denna är redan högt belastad och har mycket varierande kunskap om och intresse för överviktsfysiologi och överviktsbehandling. Tillgängligheten till överviktsoperation i Sverige varierade år 2015 kraftigt mellan landsting, från 18,8 till 112,1 operationer per 100 000 invånare (källa: SOReg, svenska obesitaskirurgiregistret; medelvärde var 62,5). Trenden avseende operationsvolymerna nationellt i stort är sjunkande, trots att antalet sjukligt överviktiga i samhället definitivt inte blivit signifikant färre.

Att samhället inte säkerställer tillgängligheten av effektiv kirurgi tangerar nästa problem: uppfattningen att sjuklig övervikt inte skulle vara just en allvarlig sjukdom utan snarare en lätt ohälsosam dålig livsstil – som därmed varken är särskilt farlig eller bråttom att åtgärda. Betänk då detta: en man med Body Mass Index 35 (normalvärde 18–25) har 100 procent ökad relativ risk att dö av sjukdom och motsvarande kvinna mer än 50 procent ökad risk, jämfört med en normalviktig person. Vid BMI 40 stiger siffrorna till mer än 300 procent för män och mer än 200 procent för kvinnor.

Det är vår bestämda uppfattning att överviktiga som grupp i samhället och patientgrupp inom vården i dagsläget särbehandlas negativt. Etablerad övervikt måste ses som den hormonellt styrda biologiska sjukdom den är – och ingenting annat. Patienterna behöver rätt typ av behandling vid rätt tillfälle – livsstilsmottagning för vissa, kirurgi för andra. Samtliga behöver mötas med respekt av ett samhälle och en sjukvård som läst på sin läxa bättre.

Carl-Magnus Brodén

läkare, medicinsk gastroenterolog, medicinskt ansvarig läkare Aleris Obesitas Skåne

Hjörtur Gislason

med dr, läkare, gastrokirurg, chefskirurg, medicinskt ansvarig Aleris Obesitas Skåne

Denna debattartikel publicerades i Svenska Dagbladet 170430.