246 000 personer, sex procent av landets befolkning, lever som
internflyktingar i Georgien. I en rapport, som publiceras i samband
med att det har gått två år sedan det rysk-georgiska kriget, uppmanar
Amnesty de georgiska myndigheterna att ta sig an internflyktingarna.

- Jag har tillbringat tjugo år av mitt liv i det här lilla rummet
under fruktansvärda villkor. Jag och min man väntar fortfarande men
ingen säger något till oss. Jag har kanske inte många år kvar att
leva, men jag vill åtminstone tillbringa sista tiden i mitt liv under
anständiga förhållanden.
Det säger Izolda, en 69-årig kvinna som bor i ett kollektivboende för
flyktingar i Georgiens huvudstad Tbilisi.
Hon är en av de internflyktingar som intervjuas i Amnestys nya
rapport, "Georgia: In the waiting room: Internally displaced people in
Georgia".

De georgiska myndigheterna måste göra mer än minimikraven; att
tillhandahålla lämpliga bostäder, arbetsmöjligheter och tillgång till
hälso- och sjukvård för alla de personer som blivit internflyktingar
efter konflikterna på 1990-talet och kriget mot Ryssland i augusti
2008.
- Flyktingar behöver mer än bara tak över sina huvuden. Regeringen
måste garantera dem sysselsättning, tillgång till vård och förmåner
som medborgare. De behöver också möjlighet att själva vara delaktiga i
besluten som rör deras liv, säger Nicola Duckworth, chef för Amnestys
avdelning för Europa- och Centralasien.

Sex procent av Georgiens befolkning, runt 246 000 personer, lever som
internflyktingar i landet. Omkring 220 000 av dem lämnade sina hem
under konflikterna i början av 1990-talet. Ytterligare 128 000
personer flydde från Sydossetien och Kodori-ravinen i Abchazien under
och efter kriget mellan Georgien och Ryssland i augusti 2008.
Majoriteten av dessa nya flyktingar har återvänt till sina hem men
närmare 26 000 personer har fortfarande ingen möjlighet att återvända
och väntas inte heller kunna göra det inom den närmaste framtiden.

Under 2007 hade den georgiska staten, med hjälp av internationellt
bistånd, börjat utveckla och genomföra program för att ge varaktiga
bostäder för flyktingar. Trots detta är det fortfarande många av dem
som flydde från sina hem för snart två decennier sedan som fortfarande
bor på sjukhus eller i militärbaracker, med stora sanitära brister och
utan privatliv. Några av de nya bosättningarna är placerade på
landsbygden utan nödvändig infrastruktur.

- Alla dessa internflyktingar lider fortfarande av krigets
konsekvenser. Flyktingarna behöver hållbara lösningar och de behöver
det snabbt så att de kan få tillbaka sina liv, säger Nicola Duckworth.

Flyktingar lider i större utsträckning av hög arbetslöshet och det
finns fortfarande inga omfattande statliga åtgärder som åtgärdar
detta. Usla levnadsförhållanden och fattigdom underminerar flyktingars
hälsa. Brist på information och dyra läkarkostnader försvårar för dem
att få sjukvård.

- Den georgiska staten har tagit viktiga steg, men lösningar gällande
bostäder måste gå hand i hand med sjukvård, sysselsättning och
möjligheter att själva försörja sig. Det här är enda sättet att lyckas
med integreringen av de tiotusentals medborgare som fortfarande lever
i ett limboliknande tillstånd, säger Nicola Duckworth.

Abchazien och Sydossetien, som utropade sin självständighet i
1990-talets början, erkändes efter kriget i augusti 2008 som
självständiga stater av Ryssland. Några få länder har senare följt
Rysslands exempel.

Linn Nilsson

Läs hela rapporten: "Georgia: In the waiting room: Internally
displaced people in Georgia"
http://www.amnesty.org/en/library/info/EUR56/002/2010/en