Mor och dotter som volontärer i Afrika

En resa som planerades i vad som kändes som en evighet, men som för ett kort ögonblick var över. Förväntansfulla, nervösa men framförallt glada satte vi oss på planet som en tidig lördagsmorgon lämnade Sverige. Ett fem veckors äventyr tog sin start, fem veckor till Afrikas Tanzania, en plats som för oss båda var helt främmande och helt olikt Sverige.

Redan innan resan hade vi var för sig, fantiserat ihop bilder i huvudet och tänkt hundra tankar om hur saker och ting kommer att vara, hur det kommer att se ut och vad vi kommer att vara med om. I efterhand kan vi konstatera att det blev stora förändringar och i många av fallen blev det inte alls som vi hade tänkt oss. Detta behöver inte vara något negativt, vilket det i vårt fall inte heller var. Det gäller att vara flexibel och öppen för nya möten och händelser.

Vi tillbringade fyra veckor i Arusha, en stor stad med många människor och där tid inte existerar. Tid och flexibilitet är två ord som går hand i hand och är ett bra exempel. Att vara stressad som många av oss är i den vanliga vardagen var bara att försöka förtränga. Vi tar ett exempel med bussarna i Sverige som går vid ett visst klockslag och är man inte där i tid får man glatt vänta på nästa buss. I Arusha åkte vi dala-dala dagligen och där åkte vi när minibussen var fylld, om det så tog 5 min eller 25 minuter innan människor klev på så väntade vi. Detta var bara en av de stora skillnader vi fick uppleva under vår resa. Afrika, ett land med ett levnadssätt helt annorlunda än vad vi är vana vid och visst skulle vi komma att, som man säger i folkmun ”göra bort oss”. Detta var i början men vad kan man begära när man aldrig upplevt något liknande tidigare? Vi drog lärdom av de få misstag vi gjorde.

Efter två dagar i Afrika var det dags för första mötet på barnhemmet där vi skulle arbeta som volontärer och vi visste inte vad som väntade. Det visade sig vara ett barnhem med cirka 40 små, glada barn i 0-4 år. Detta visste vi naturligtvis innan vi åkte, men att veta hur det kommer att vara, hur man kommer att reagera som person och hur det kommer att se ut, det kunde vi inte veta. På detta barnhem kände vi oss uppskattade av barnen, vi kunde ge och få tillbaka kärlek från dessa underbara barn. Vi kände oss behövda och vi hade en fantastisk tid tillsammans med barnen. Jag behöver nog inte ens skriva om känslorna som pendlade upp och ner dagligen och den känslan som infann sig i bröstet när det var dags att ta farväl från de barn som vi under några veckors tid, funnits hos nästan dagligen.

Ett annat stort möte var när vi fick träffa vår värdfamilj vi skulle ha under resan. Vi fick leva, bo och framförallt lära känna en helt underbar familj. En stor familj med mamma, pappa och fem barn. Vi fick även träffa deras släktingar, vänner och grannar som ofta tillbringade mycket tid hos denna godhjärtade familj. De var otroligt hjälpsamma och tog hand om oss väl. Den lojalitet och glädje man mötte överallt i landet var fantastisk. Även om man inte får förvånas över att människor på gatorna ropar efter en och framförallt ropar ”mzungo”. Vi fick ganska snart reda på att detta betyder ”viting” på svenska. Men lika snabba var de på att informera att detta inte var något nedlåtande ord.

Det är nu ett par månader sedan vi landade i Sverige igen. En resa med upplevelse vi aldrig kommer att glömma. En resa som inte bara innebar nya möten med fantastiska människor och kärlek till barnen på barnhemmet utan även möjligheten att besöka platser som vattenfall, åka på safari, gå på marknader och i vårt fall även tillbringa en helg i grannstaden Moshi där vi kunde se toppen av Kilimanjaro.

Att resa som mor och dotter (i vårt fall 25, och 51 år gamla) kanske är rätt ovanligt men väldigt lärorikt om du frågar oss. Det hela var en stor upplevelse som vi är otroligt glada över att vi har gjort. Att resa som två familjemedlemmar gjorde att vår redan väldigt nära relation lett oss ännu närmre varandra. Även om jag förstår att den sista meningen låter rätt klyschig.

Vi kan i efterhand prata och diskutera om hela resan på ett sätt jag tror är viktigt. Många nya intryck och händelser som man i stort sett varje dag tänker på väl hemma i Sverige igen. Man börjar mer och mer förstå vad man varit med om. Något vi är överens om är att det än idag är svårt att försöka återberätta för andra människor som inte varit där och upplevt det vi upplevt, vad vi har varit med om. Är det något man lär sig mycket om så är det sig själv och sin respartner i dessa lägen.

Det tar ett tag att smälta det hela. En sak vet vi i alla fall och det är att när vi tänker tillbaka på vår volontärresa via Amzungo till Tanzania är att det har varit en oförglömlig resa med nya möten, ett möte med ett levnadssätt man inte stött på tidigare och som har gjort att man väl hemma i Sverige försöker tänka på ett annorlunda sätt.

En resa till Afrika som vi inte skulle velat göra utan varandra. Till er som läser kan vi bara säga; ta chansen att själva göra en liknande fantastisk resa.

Med vänliga hälsningar / Helena (25) och Karin (51).