EU-projekt blev permanent

Eva Pilsäter Faxner är läkaren som blev utvecklingsdirektör inom Stockholms läns sjukvårdsområde.
– En viktig del av ledarskapet är att göra sig själv umbärlig, betonar Eva som gjorde EU-projekt permanent.

Eva Pilsäter Faxners intresse för e-hälsa började när hon som läkare och verksamhetschef inom primärvården identifierade en frustration och bristande kunskap kring möjligheterna med it-stöd, hos de anställda. Ett antal år senare fick hon 47 EU-miljoner för ett kompetenslyft inom e-hälsa för Stockholms läns sjukvårdsområde, SLSO. Vid årsskiftet avslutades det framgångsrika projektet som berört samtliga 12 000 anställda. Nu lever det vidare inom ramen för verksamhetens ordinarie budget.

– EU-projektet fått eget liv, blivit en inbyggd modell i verksamheten. Vi är inne i arbetet, det kan inte avslutas. Det är en verksamhetsfråga från början till slut. Det finns ingen tidslimit. Verklig effekt når man inte om man bara kör sitt eget race i ett projekt, utan först när användarna äger projektet på riktigt, menar Eva.

Kanske var hon som individ central från början, för att hon var en som ”grubblat på problemet”, som hon säger. Men ska e-hälsa fungera och användas effektivt, får inte arbetet vara avhängigt en enskild eller ett fåtal personer.

– Mitt stora jobb har varit att arbeta som sjutton för att få organisationen att ta upp e-hälsa som en verksamhetsfråga. Sedan har alla varit med.

Utvärderingar av projektet har varit översvallande bland de medverkande, både vad gäller egenskattad kompetens och upplevd nytta av e-hälsa. Men varför var då projektet så lyckat? Eva har varit läkare sedan 1988 och undan för undan utkristalliserade sig en problemformulering och förslag på arbetsmodell när det gällde it-användningen. Då hade hon arbetat både som distriktstläkare och verksamhetschef inom primärvården i tio år, själv varit enheternas systemägare och dessutom vidareutbildat sig i förvaltningsledning. Genom allt arbete fanns en strimma som gick igen:

– Jag arbetade med e-hälsa, även om jag inte visste att det hette så då. Jag var inte speciellt intresserad av it. Mitt fokus var att göra användningen mer funktionell. Och jag insåg att det inte skulle bli bättre utan att vi själva blev mer engagerade!

Evas beskrivning av problemet är som många andra e-hälsopionjärers: Strukturerad användning av it-stöden saknades. Standardiseringar fanns inte. Stöd för utbildning och utveckling saknades. Systemen drivdes av it-sektorn och var inte förankrade i vården.

Vad man inom Evas dåvarande ansvarsområde i primärvården kunde lägga märke till var att man trots allt fick fram effektiv och användbar utdata. Men när Journal 3 byttes till Takecare försvann den gynnsamma struktur som lokalt fungerat så bra. Läget blev akut. Många efterfrågade ännu ett systembyte.

– Men jag tror att det är jätteviktigt att använda det man har. Se potentialen och lära sig använda det. Att byta och byta är ingen lösning. Många upplevde att vi i EU-projektet utvecklade Takecare men det gjorde vi faktiskt inte. Istället blev funktionaliteten bättre i det som redan fanns. Med effekten att medarbetarna upplevde att de fick mer power, konstaterar Eva.

Hon anställdes centralt inom SLSO för att arbeta med in- och utdata. Genast påbörjades arbete med mallar och nätverksgrupper så att alla i verksamheterna gjorde lika, inom exempelvis patientdokumentation.

– Det fanns en acceptans att man behövde ha ett gemensamt synsätt. Det uppstod ett möjlighetsfönster som inte funnits tidigare.

I samband med detta ansökte och fick man de 47 miljoner som, genom förlängning, räckt ända fram till årsskiftet. Första året arbetade man enbart med primärvården, men efter ett godkännande utökades projektet så att pengarna kunde användas inom hela organisationen.

Det vinnande konceptet stavas nätverksmodell: Tio processhandledare utbildades i e-hälsoarbetets möjligheter och standarder. Dessa kommer alla från klinisk verksamhet. De utbildade i sin tur tio utvecklingsledare var. Utvecklingsledarna arrangerar dialogseminarier på varje verksamhetsenhet. Två gånger om året ska varje medarbetare få gå på dialogseminarier. Är man chef får man dessutom ytterligare två utbildningsdagar per år inom e-hälsa.

– Det blev en succé. Alla medarbetare tyckte det var så bra. Nu fortsätter vårt arbete på precis samma sätt och vi har nästan 200 utvecklingsledare som arbetar på 20 procent. Allt finansieras inom ramen för ordinarie tjänst, förklarar Eva.

Allt metodarbete, teman för hur man tar fram harmoniserade patientmallar för dokumentation vid speciella sjukdomstillstånd, riskbedömning och utdata finns nu att ta del av via SLSO:s externa hemsida.

– Kunskaper av det här slaget bygger på att lär av varandra. Vi försöker sprida vår information.

Många har visat intresse när Eva och hennes kolleger berättat om projektet i olika sammanhang. En medarbetare på privatägda Praktikertjänst berättade att man där haft diskussioner utifrån de teman som EU-projeketet inom SLSO genererat.

– Men varför fler inte kopierar det här arbetssättet vet jag inte. Man måste skapa verkliga förutsättningar för att arbeta så här! Det krävs nyckelpersoner för att få igång det på riktigt.

Att utveckla e-hälsa har varit något av en trestegsraket: Först drevs arbetet av it-sektorn, sedan genom verksamheten. Nu är det patienternas tur. I förra veckan hade Eva och några kolleger kick-off för eventuellt blivande processhandledare från patientorganisationerna.

– Brukarkraften måste finnas med i verksamheten. Där finns kraften att utveckla vården i ytterligare nästa steg. Vi ser ett paradigmskifte där läkarrollen är mer av ett coachande, istället är det allt mer patienten själv som håller i taktpinnen. Därför behövs kompetensutveckling även för brukarna.

ANNA HAGNELL

anna.hagnell@b3ithealthcare.se

Kontakta B3IT Healthcare:

VD Ragnar Lindblad

ragnar.lindblad@b3it.se