Barnombudsmannen kräver tidsgräns vid sexualbrott mot barn

Polisen måste nu prioritera att utreda sexualbrott mot barn. Barnombudsmannen uppmärksammade stora brister redan för fem år sedan och krävde då en lagstadgad tidsgräns för ett första förhör med barnet. Det är hög tid att en sådan införs, och att straffen skärps för sexualbrott mot barn.

De senaste dagarna har det framkommit att barn som anmäler att de utsatts för våldtäkt får vänta på att komma på förhör, eftersom deras utredningar inte prioriteras. Det väcker starka reaktioner, med all rätt. Att bekämpa våld mot barn är en av de viktigaste barnrättsfrågorna. Varje barn har rätt att skyddas mot våld och övergrepp. Det framgår av barnkonventionen, som ska bli svensk lag.

Men det som framkommit i media de senaste dagarna kan inte komma som någon överraskning för berörda myndigheter och beslutsfattare.

Skyddet för barn som utsätts för sexualbrott är för svagt i Sverige. Bland annat går det för lång tid innan barnen får prata med polisen. Redan 2012 visade Barnombudsmannens undersökning på en rad brister inom rättsväsendet, bland annat att utredningarna inte prioriterades. Det rapporterade vi också till regeringen i en särskild skrivelse.

När vi pratade med barn var ett centralt tema att rättsprocessen i sin helhet tar för lång tid, ofta flera år. Det framkom att barnen påverkas negativt av att få vänta länge på att få prata med polisen. Så här berättade två barn som anmält att de utsatts för sexuella övergrepp:

-Och jag tänkte ju när jag anmälde att det här kommer vara klart om en månad. Och så plötsligt gick det tre år. Hade jag vetat det då hade jag inte levt i dag kan jag säga, sa en flicka.

- Det tog oerhört lång tid. Den tog kanske ett och ett halvt år tror jag, och sen lades den ner helt, för då hade jag inte tillräckligt tydliga minnen”, berättade en annan flicka.

Så ser det fortfarande ut. Den senaste kartläggningen från Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum visar att i majoriteten av de granskade ärendena har det första förhöret inte hållits inom 14 dagar.

En grundläggande förutsättning för att barn som utsätts för våld och sexualbrott ska få upprättelse och en rättssäker utredning inom rättsväsendet är att dessa ärenden ges hög prioritet. Därför krävde Barnombudsmannen bland annat en lagstadgad tidsgräns för hur lång tid som får förflyta efter det att förundersökningen har påbörjats eller övertagits av åklagare och det första förhöret med barnet. Nu brådskar det att införa en sådan tidsgräns.

Men det räcker inte. Vi vet att det finns fler brister inom rättsväsendet och det behövs ytterligare förändringar i attityder och i lagstiftningen. Några exempel:

* Barn som anmäler att de utnyttjats sexuellt kan mötas av ifrågasättanden och har berättat för Barnombudsmannen att de inte blir tagna på allvar. Det kan hända att barn får höra att det inte är någon idé att de polisanmäler. Barnombudsmannen anser därför att de som handskas med förundersökningarna utbildas kontinuerligt om barnets rättigheter. Det krävs även en attitydförändring inom rättsväsendet.

* Barnombudsmannen anser att straffet för bland annat köp av sexuell handling av barn bör skärpas. I dag finns böter i straffskalan vilket gör att ärendena inte prioriteras av polis och åklagare. En statlig utredning har föreslagit skärpta påföljder, men lagstiftningen har ännu inte ändrats.

När polis och åklagare inte prioriterar sexualbrott mot barn kan det också få konsekvenser för utgången i målen. Till exempel så lagfördes bara tre personer år 2014 för köp av sexuell handling av barn.

Det krävs nu genomgripande insatser på bred front för att förbättra skyddet för barn som riskerar att utsättas för sexuella övergrepp. De ansvariga måste se på brottsligheten ur ett helhetsperspektiv. För att ytterligare stärka skyddet för barn så bör regeringen se över om sexualbrott mot barn kan få en särställning i brottsbalken genom att ett eget kapitel införs.

Anna Karin Hildingson Boqvist,

utredningschef hos Barnombudsmannen

Fakta:

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) artikel 19 ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp.

I artikel 34 betonas statens ansvar för att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp, vilket innefattar att vidta åtgärder för att förhindra att barn utnyttjas i prostitution.