Arbetsmarknadens New York

Svensken gillar att resa utomlands. Vi var tidigt glada charterresenärer, många har rest kors och tvärs i Europa med tågluffarkort och backpackande svenskar är så vanliga i Asien att det i Alex Garlands storsäljare The Beach figurerar tre svenskar; Lars, Lars och Lars. De här vanorna är givetvis glädjande för resebranschen.

Svenskarnas absoluta favoritstad att resa till är New York. Den bransch jag representerar, bemanningsbranschen, fungerar som en miniatyr av staden som aldrig sover. Folk kommer hit för att de inte funnit sin plats någon annanstans. Bemanningsbranschen är liksom Det stora äpplet en smältdegel av nationaliteter och ett växthus för ivriga ungdomar. Många kör den klassiska NY- kombinationen actress/waitress; de kombinerar jobb med andra önskningar och drömmar. Möjligheterna att lyckas här är stora då sammanhanget ger större draghjälp än på många andra platser. En annan likhet är att det inte är alla som slår sig ned här för alltid, utan de flesta befinner sig här under en period i livet, sen går man vidare med alla de erfarenheter man har skaffat sig.

Men liksom en stigande dollarkurs drar ned på resandet till NY hotar en slopad reduktion på sociala avgifter för unga resan in i bemanningsbranschen. Incitamentet att prova den oerfarne försvinner, den etablerade på arbetsmarknaden ett säkrare kort. I reda tal handlar det i dags läget om en minskad ”befolkning” av unga i bemanningsbranschen med närmare 23 000 personer. En försvagad bemanningsbransch kommer inte heller att ha muskler att vara den smältdegel på arbetsmarknaden som den är idag.

Visst är det å ena sidan ett särintresse att tala för branschens sak. Men å andra sidan finns det ett allmänintresse i att hålla arbetslösheten nere, att kunna använda den kompetens och resurser som kan bidra på arbetsmarknaden, oavsett ålder eller vad hen heter. Och det allmänintresset är en av bemanningsbranschens styrkor

Henrik Bäckström
Förbundsdirektör Bemanningsföretagen

Foto: Avala