Fartblint om jour och ersättning, Klein

Det är idag relativt lätt att göra sin stämma hörd, men svårare att få någon att lyssna. Många har åsikter och få har fakta. Kan det vara fartblindhet som drabbat Dagens Arbetes ledarskribent Helle Klein när hon svarar på min debattartikel? Som substitut för fakta levereras istället en upprepning av en lång lista med påståenden om villkor för bemanningsbranschen och dess anställda som fortfarande kvarstår som irrläror.

Det finns ingen jour i bemanningsavtalet
Jag vill beta av dem en i taget och börjar idag med fenomenet som Klein kallar för ”jour”. Detta begrepp finns överhuvudtaget inte i vårt kollektivavtal

Klein tar upp ett exempel rörande en individ som under en tid av tillgänglighet kallas till tjänstgöring: ”Det är omänskligt att låta människor vara tillgängliga för jobb i nio timmar och om de skulle få jobb i åttonde timmen får de ingen lön för alla de timmar de suttit och väntat på att bli inringda för jobb. Det om något är ett modernt slaverisystem.”

Verkligheten om tillgänglighet och ersättning
Här kommer ur hästens mun, så att säga, lite av de fakta Helle Klein efterfrågar. Rörande ersättning i bemanningsbranschen fungerar det så här:

• Du jobbar och får betalt.
  eller
• Du jobbar inte och får betalt.

Du får betalt för heltid. Antingen har du varit i jobb alla månadens arbetstimmar och får GFL, genomsnittligt förtjänstläge för dem. Eller så har du inte varit i jobb alla månadernas arbetstimmar. Då får du garantilön per varje timme som du inte har arbetat.

På det sättet garanteras du heltidslön.

I vilken annat jobb har du en sådan garanti?

Bemanningsbranschens system för garantilön är vida bättre än de andra på arbetsmarknaden existerande system som jag känner till. Låt oss titta på några exempel i den backspegel som reflekterar mitt arbetsliv.

Att vänta utan ersättning

• När jag invandrade till Sverige som 19-åring var mitt första jobb i långvården. Avdelningsföreståndaren ringde in sin extra personal när så behövdes. Ibland väntade jag några timmar, 1 dygn, ibland några dagar. Som längst kunde det ta en vecka eller två. Jag erhöll aldrig ett öre för dessa dagar eller timmar av väntan.
  Däremot erhöll jag betalt per timme när jag utförde arbete.

• Lite längre fram jobbade jag inom bygg och senare ventilationsbranschen. Samma sak, jag fick några timmar, väntade, och fick några timmar till. Jag erhöll aldrig ett öre för dessa dagar eller timmar av väntan.
  Däremot erhöll jag betalt per timme när jag utförde arbete.

• Ytterligare något år framåt i tiden började jag, efter mina studier, att undervisa på universitetet. Jag fick inledningsvis lite timmar här och där. Jag hoppades alltid på att få timmar på en hel kurs (5 veckor). Ibland fick jag reda på att så blev fallet – någon dag innan kursen körde igång. Jag erhöll aldrig ett öre för dessa dagar eller timmar av väntan.
  Däremot erhöll jag betalt per timme när jag utförde arbete.

• Nu har min dotter varit anställd vid kommunens vikariepool. Hon har väntat på att få lite timmar här och där i förskolan. Ibland lite längre uppdrag. Hon erhöll aldrig ett öre för dessa dagar eller timmar av väntan.
  Däremot erhöll hon betalt per timme när hon utförde arbete.

Timjobbens oväntade lov
Om vi återvänder till Helle Klein och det nummer av DA där bemanningsbranschen fartblint kritiseras och timjobbens lov sjungs i kör finns det belägg för det motsatta. En personalchef på ett företag kommer till tals och vittnar om hur företaget lägger ned mycket (troligen kostsam) tid på att ringa runt efter enstaka vikarier. I en annan artikel berättar korttidsanställda om hur de får hoppa in nu och då.

Jag tror inte att dessa korttidsanställda erhåller lön annat än för tiden när de utför arbete.

Henrik Bäckström
Förbundsdirektör Bemanningsföretagen