Bergsäkerbloggen februari - Region väst ger sin syn på verksamheten

Då var det dags för Region Väst att ta över stafettpinnen och berätta lite om vår verklighet. Välkomna!

I skrivande stund (början februari) undrar jag vart vintern tog vägen. Just nu rycker det kraftigt i golfarmen beroende på det milda vädret och det är lätt att falla i tron att våren är här vilken sekund som helst. Vi är inte riktigt där än, men snart. För nu är vi riktigt trötta på regnet och mörkret, eller hur?

Nytt år är påbörjat och det betyder nya utmaningar och möjligheter. Första utmaningen blir att lösa bemanningen i gänget då vår Malin flyttar och hamnar i Örebro och Region Mitt. Vi kommer sakna henne här men är samtidigt glada över att hon blir kvar i bolaget.

Vad har vi för möjligheter då? En klok man sa så här till mig för ett antal år sedan: ”Jag trodde att jag hade fel, men jag hade fel”. Nåväl, vi gör nog alla våra tabbar här i livet men vi har alltid möjligheten att lära av våra misstag och förhoppningsvis låta bli att upprepa dom, ett arbete som jag tror de flesta försöker anamma.

Vi i region väst har genom åren, tack vare vår eminenta lera, utfört mängder av automatiska geotekniska mätningar, på senare år främst i samband med Bana Väg i Väst och motorvägen genom Bohuslän. På bilden är Bertil på besök i Valdemarsvik för att flytta och se över mätutrustning (som installerats av annan part). Ger anledning till eftertanke att ställa frågor till inblandade innan utrustning monteras i närheten av stora vattendrag (vill minnas att nivån i ex. Göta Älv kan skifta uppemot 1,5-2 m).

Ett av de mer annorlunda projekten vi varit involverade i är en fiskväg i Lerums kommun. I detta samarbetsprojekt har man helt enkelt valt att bygga en bäck runt ett kraftverk istället för en laxtrappa. Detta för att yngel ska kunna ta sig förbi turbinerna oskadda. Tydligen hittade fisken fram en kort stund efter att man släppt på vattnet.

Under en tillsynsrunda gick undertecknad i sina egna tankar och gick ut i ett hav av uppkörd och mycket blöt lera och fastnade upp till knäna i den kvicksandsliknande sörjan. En leende och mycket vänlig grävmaskinist räckte då fram skopan så jag fick något att hålla i och sen kliva i skopan och få lift därifrån. Fascinerande hur mycket lera kan suga fast. Vid följande besök framkallade jag vänliga leenden och kommentarer: ”det är ju han!” Roligt att kunna stå till tjänst och roa folk.

Med önskan om en snar sommar:

Miikka