Om Längtan

För så där femtio år sedan var vi en grupp tonåringar som flera år i rad firade midsommar i Grangärdebygden, som ligger i Dalarna. Från festplatsen tog vi oss upp på ett näraliggande berg. Där skulle vi invänta Midsommardagens soluppgång. Under tiden högläste vi för varandra ur Dan Anderssons dikter. Jag kan nu inte minnas vilka det var, men jag vet att stående var att läsa ”Omkring tiggaren från Luossa”. Dikten är välkänd, och vissa av orden fastnar kanske mer än andra. Jag greps då, som så många gånger senare, av ingången ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången. Det är något bakom stjärnor bakom heta hjärtat mitt”.

Bakom heta hjärtat mitt – kan någon på ett bättre sätt uttrycka den längtan som alla människor har efter något eller någon. Som tonåring kunde jag väl kanske inte helt förstå den längtan som fick tidigare generationer på min gammelmormors sida att flytta från Finland till Lövsjön i Grangärde finnskogar. Nu inser jag att det handlade om längtan efter ett bättre liv. Och deras längtan nådde sitt mål, när de under 1800-talets sista år kunde flytta in i en lägenhet om ett rum och kök på det nybyggda Källfallet i Grängesberg. Det var som ett paradis, sa gammelmormor – fast de var nästan ett dussin personer i familjen. Så kan längtans mål se ut.

De blev grängesbergare – liksom jag, fast jag nog mer ser mig som bergslagsbo, med flera rötter. För det där med rötter verkar bli viktigare med åren. Den där längtan efter att veta något om varifrån jag kommer, vilken historia – på gott och ont – som format de första förutsättningarna för mitt liv. Det kan ligga en trygghet i att känna en samhörighet genom tider och platser.

Samtidigt kan just en sådan samhörighet dra upp gränser mellan människor. I vår tid tar det sig uttryck i byggande av murar och stängsel. I vår tid tar det sig uttryck i ord som skiljer på ”vi” och ”dem”. I vår tid tycks detta av somliga ges auktoritet av att vara ”politiskt korrekt” och därmed öppna dunkla djup i människors inre. Vi har genom århundraden sett vad det kan leda till.

Det är sådana erfarenheter som fått mig att allt starkare tala för samhörighet som något som vidgar – inte begränsar. Var glad för dina rötter och din hembygd, men gläds ännu mer över att du är människa. Den glädjen får gensvar när du möter andra människor – vare sig de är från Sverige, Syrien, Tanzania eller från annat håll. Trots olikheter i bakgrund och kultur går det att skratta tillsammans – bara vi låter oss se varandras ögon och inser att vi delar livet som just människor.

Då kan det öppna sig nya rum i den vi möter. Vi kan få berätta om, och få höra andras berättelser om vad som finns bakom heta hjärtat mitt. Hur ser din, min och vår längtan ut? I dessa dagar är det många som kommer till Sverige med en längtan. För några av dem jag talat med är det en längtan efter fred, rättvisa och ett tryggt liv. Hur framtiden ser ut för var och en av dem vet ingen ännu – lika lite som för dem som en gång flyttade till Lövsjön. Men tänk att tillsammans få upptäcka nya rikedomar i livet – och att få lära av varandra vad det innebär att vara människa.

Det är en del av den längtan som jag själv bärs av. En längtan efter ett liv där människans värde och värdighet respekteras; ett liv där relationer är fyllda av kärlek och omsorg och bygger hopp för framtiden; ett liv där tillvarons helhet och helighet är tydlig; ett liv där jag får känna mening och sammanhang; ett liv där nyhetsrapporteringen från när och fjärran kan berätta mer om det som bygger upp än om det som bryter ner; kort sagt: ett gott liv, i ett samhälle byggt på gemenskap och tillit – ett medmänskligare samhälle.

/Thomas Söderberg
Styrelseledamot och f.d. biskop i Västerås stift