Snart kommer japanerna – de gillar våra instrument så mycket

Varför ska det vara så svårt att lära sig att spela ett instrument? Varför är många instrument så krångliga att spela på? Tänk om instrumenten var anpassade för människor? Tänk om… Eller tänk OM!

Det är en stor sak att på något sätt kunna vara delaktig i musik. Kunna skapa musik med andra. Få en roll. Men med komplicerade instrument är ofta små barn, äldre och personer med funktionsnedsättningar chanslösa. Att omedelbart kunna vara med, ibland bara med ett enda ackord eller en enda ton betyder så mycket. Det ger självtillit och glädje, skapar samspel och utvecklar förmågor. Utveckling GENOM musiken – inte bara TILL själva musiken.

De här sakerna tänkte jag på när jag jobbade med barn och äldre på 1980-talet. Min utgångspunkt var egentligen en musikalisk/filosofisk fråga (förutom en praktisk förstås, jag saknade i min praktik fungerande redskap för de grupper av barn och äldre dementa som jag mötte): Var hittar vi musikens absoluta nollpunkt, utgångsläget där allt börjar? Det enklaste av det enkla. Där alla kan vara med.

Jag konstruerade då de första så kallade Bunneinstrumenten. Designade för att vara en omedelbar inträdesbiljett till musiken, för att man skulle kunna vara med och spela, på en gång. Målgrupperna var – och är – barn i förskola och skola, personer med funktionsnedsättningar och äldre.

Att jobba med rytmer och slagverk har gjorts tidigare, bland annat inom musikterapin. Men finns redskap för barn att också kunna träda in i den tonala världen? Hur kan vi gå vidare mot regelrätt ackord-, melodi- och basspel med barnen? Minsta beståndsdelen i en melodi är en enda ton. I ett ackompanjemang är den det enskilda ackordet.

Jag började konstruera en familj av instrument för ändamålet. Idag består familjen av bygelgitarren för komp/ackord, en liten gitarr, färdigstämd i D-dur där man kan byta till A eller G genom att böja en bygel, klangplattorna och en-tons-flöjterna där man bygger melodi med fler deltagare och flera instrument samt mini-basen, en liten elbas med en sträng som också kan spelas med stråke. Dessutom finns minst hundra ljudeffekter i instrumentens verktygslåda.

Senare arbetade jag för en av Sveriges musikterapiutbildningar. Vi genomförde ett antal projekt i ett 10-tal svenska kommuner med förskollärare och personal inom vård och omsorg. Frågan var: Hur använder ni de här instrumenten? Vad är lätt och vad är svårt? Resultatet ledde till framväxten av en ny, enkel musikmetodik. Det var spännande, vem hade gjort något sådant förut? Vi konstaterade att Carl Orff hade gjort samma sak under 1940- och 50-talen. Men vi skiljer oss från Carl Orffs pedagogik på två punkter. Han begränsade instrumentariet till instrument man kunde slå på. Och han hade ännu inte upplevt den moderna rockens, popens och visans genomslag med de nya musikaliska koder dessa fört med sig. Vi upplevde att vi ”tog bollen vidare” in i den moderna världen.

Flera forskningsresultat har publicerats på senare år om musik och hälsa/utveckling. Det visar sig att just själv aktivt spela ett musikinstrument, och helst i samverkan med andra, stimulerar samtliga områden i hjärnan på ett sätt som inga andra mänskliga aktiviteter gör. Många viktiga centra i hjärnan aktiveras. Genom socialt/musikaliskt samspel utvecklar barnen koder för kommunikation och sin empatiska förmåga liksom den viktiga förståelsen av symboler.

I Sverige har vi inte ännu nått den målsättning som Guri Årsvoll i Norge nämner (Rida Ranka nr 3 2014): Det finns en utmaning i att etablera ett systematiskt kvalitativt arbete som skall fungera genom hela lärandeprocessen långsiktigt. Bunnemetodiken kan vara en viktig pusselbit i en sådan process. Bunnespelandet ger barnen tidigt en relativt hög musikalisk kompetens som kan tas tillvara som ett ”ingångskapital” inför att börja spela vanliga musikinstrument i musik- eller kulturskolan.

En strategi för barnkulturens tillgänglighet har alldeles nyligen lanserats av det svenska kulturdepartementet. Trenden är att kulturskolorna bör ta ett ansvar även för låga åldrar och att detta kräver en pedagogisk kompetens som ännu inte finns i någon högre grad i svenska musik- och kulturskolor även om vi har lysande undantag. Själv arbetar jag just nu med ett webbaserat utbildningsprogram för förskollärare för att de själva ska kunna genomföra ett systematiskt och kvalitativt arbete med musik med barnen. Oavsett om de själva kan spela eller inte.

I japan har det under de senaste åren vuxit fram ett stort intresse för Bunneinstrumenten och för Bunnemetodiken. Man söker nya kvalitetshöjande och stimulerande musikaktiviteter för barn och äldre. Förutom instrumenten har arbetet med ljud och ljudeffekter i berättelser och sånger, ett specialområde inom Bunnemetoden, blivit mycket uppskattat. En hel del av verksamheten bygger på medverkan av föräldrarna. I Japan är man också mycket intresserad av skandinavisk musikterapi och jag tror att vi har mycket att tillföra på flera områden. Vi kommer snart att ta emot de första studiebesöken i Hudiksvall i Bunnemusics nya lokaler. Spännande!

Jag är glad åt kontakten med MFLB som jag ser som en förebild. Vi är överens om att villkoren för både barn och musikpedagoger måste förbättras ännu mer, både i Sverige och Norge. Och i Japan och i många andra länder. En liknande organisation som MFLB skulle fylla ett tomrum för barn och musik i Sverige. Vi jobbar på saken!