Sankt Eriksområdet hotas av storskalig exploatering

​Sankt Eriksområdet, som uppfördes på 1990-talet, är ett av Stockholms mest lyckade bostadsområden under senare decennier. Avsikten var att området skulle få en fortsättning med bebyggelse av samma karaktär på sjukhustomten intill området, men nu föreslår Staden i stället två betydligt högre och kompakta bebyggelsekvarter som kommer att negativt påverka Sankt Eriksområdets kulturmiljövärden.

Sankt Eriksområdet har en småskalig karaktär med måttliga byggnadshöjder och anknyter till 20-talsklassicismens formspråk med välstuderade fasader, variation i taklandskap, detaljer och färgsättning, en lummig centralt belägen park och gator med trädalléer.

I kulturmiljöanalysen som medföljer planförslaget anges att den nya bebyggelsen bör förhålla sig till det postmodernistiska bostadsområdets fria arkitektur och till den klassiska stenstadens varierande taklandskap, att antalet våningar inte bör överstiga fem och att större sammanhållna volymer riskerar att upplevas som alltför dominerande jämte befintlig bebyggelse.

I stället för att följa rekommendationerna i kulturmiljöanalysen föreslår Staden en kompakt och sluten bebyggelse i två kvarter med hushöjder upp till sju våningar, plana tak och ensartad gestaltning d.v.s. en utformning som i alla avseenden strider mot föreslagen inriktning i analysen. 

Projektet kommer att medföra en stor skalförskjutning i förhållande till det småskaliga Sankt Eriksområdet och kommer att utgöra en kraftig kontrast som negativt påverkar områdets kulturmiljövärden. Förslaget innebär även att trädraderna utmed Fleminggatan och Polhemsgatan huggs ner.

Förslaget innebär också att kulturhistoriskt värdefulla byggnader rivs ̶ sjukhuset, en laboratoriebyggnad och ett kontorshus. I den antikvariska konsekvensanalysen av planförslaget anges att värdefull bebyggelse som är viktig för förståelsen av områdets historia försvinner, bland annat sjukhuset som är en monumental byggnad av vikt för stadsbilden. Men denna bedömning har inte påverkat planförslaget.

Att riva tekniskt fullgoda byggnader, inte mer än 50-70 år gamla, innebär ökad klimatpåverkan. Enligt en rapport från IVA och Sveriges Byggindustrier (Klimatpåverkan från byggprocessen, 2014) är klimatbelastningen lika stor i byggprocessen som vid drift av det färdigbyggda huset under 50 år. 

Den ökade klimatpåverkan berörs överhuvudtaget inte i planhandlingarna. I stället står det missvisande i planbeskrivningen att kontoret bedömer att planförslaget "främjar en hållbar utveckling".

Medborgarna reagerar alltmer mot bristande varsamhet med kulturmiljöintressen i stadsutvecklingen. Planförslaget strider mot plan- och bygglagen i fler avseenden ̶ brist på anpassning till stadsbilden, rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och ökad klimatpåverkan. Det finns också risk för påtaglig skada på viktiga uttryck för riksintresset. 

Varför låter Staden ta fram kulturmiljö- och antikvarisk konsekvensanalys när man sedan helt negligerar rekommendationerna i analyserna?

Det är hög tid att Stadens politiker inser vikten av att för framtiden värna den unika egenarten i Stockholms innerstad i stället för att maximera exploateringen i projekt efter projekt och stegvis förstöra oersättliga stadsmiljövärden. 

Gör om planförslaget; bevara sjukhus- och laboratoriebyggnaderna och de miljöskapande trädraderna och anpassa exploatering och gestaltning till det föredömligt planerade Sankt Eriksområdet!

Kristina Berglund

Vice ordförande i Svenska byggnadsvårdsföreningen