Gunnar Larsson vill återerövra konstteorin från konstvetarna och filosoferna till konstnärerna. Därför har han skrivit denna essä om måleriets uttrycksmedel.

Gunnar Larsson inleder med att skriva om måleriets språk. Han befinner sig i Dogepalatset och ser Tintorettos storslagna målning. "Häpen stirrar jag in i denna målning - denna urformulering - som likt ett svart hål tycks sluka sina efterföljare: el Greco, Giacometti, Pollock. Vari består denna kvalitet som får oss att omedelbart känna igen målningen som en nyskapelse, i sin tid och i vår tid?" Gunnar Larsson kommer fram till att det inte ligger i valet av motiv utan i hur Tintoretto berättar sin målning. Hur han använt måleriets språk.

Larsson går sedan in på måleriets åtta grundbegrepp, som för honom sammantaget utgör måleriets språk: rum, volym, ljus, bildrytm, ljus, färg, stoff, mimik och materialitet. I nästa kapitel, "konstupplevelser", möter läsaren en rad konstnärer som Larsson starkt relaterar till: Rafael, Tizian, Matisse, Pollock m fl.

"Den här skriften handlar inte om måleriets beroende av en samtid, utan om hur målaren är beroende av sina uttrycksmedel" sammanfattar Ulf Linde i sitt förord.

Gunnar Larsson är konstnär, uppvuxen i Hofors och numera bosatt i Saltsjö-Boo utanför stockholm. 1984-89 gick han Kungl. konsthögskolan i Stockholm och sedan 1992 är han lärare på konstfack. Han har haft utställningar på bl a Galleri Dunér och Konstforum i Norrköping samt deltagit i samlingsutställningar på bl a Bonniers konsthall och Thielska galleriet.