Vad stör en ingenjör?

I ett internt projekt vi har på Co-Pilot får jag (eller möjligen har jag tagit mig friheten att) vid utvalda tillfällen störa en ingenjör i hens vardag. Det är fascinerande för en kontorskreatör och liksom på riktigt. Det finns en pondus på byggen som är hänförande. Alla är så jäkla duktiga och jag gissar att den där känslan av att ”snart avslöjar de mig som en bluff” inte existerar på samma sätt som den gör för…eh…många andra yrkesgrupper. Felberäkningar är mer förödande i vissa branscher än andra.

Jag lär mig allt möjligt konstigt som till exempel att du äger luften uppåt när du köpt marken och att en fastighet inte är en byggnad. Allt sånt där som jag har missat i min filterbubbla. Men jag lär mig en del annat också.

Förra veckan besökte jag en prestigearbetsplats och jag förstår att händelsen jag kommer att beskriva är ”light” men den får fungera som symbolik. Jag har från min första dag på huvudkontoret förstått att sexism, rasism och bristen på normkritiskt tänkande ständigt är på tapeten i byggbranschen jag är inte naiv men det ÄR annorlunda när en rusar rätt in i det.

Åter till bygget jag besöker.

Förr i tiden på 2015-talet när jag entrade hissar klädda i typ plywood på ett bygge trodde jag alltid att hissen inte var färdigbygd och rent livsfarlig. Numera vet jag, rutinerat, att hissen är ju alldeles vanlig under. Det billiga träet agerar skydd för ordinarie hissväggar. Det vet alla. Men den här dagen klev jag rätt in i ett kolsvart hiss. Färden upp var lång och effekten var anslående.

- Va fan, sa jag, till ingenjören jag störde, varför är väggarna svarta? Det här ser ju ut som de där klubbarna i Berlin i slutet av nittonhundratalet.

- Ja, asså svarade ingenjörn, man sätter ju upp skydd i hissarna för att inte skada väggarna när…

- Ja, jag vet, svarade jag insatt, men varför svart? Varför överhuvudtaget anstränga sig att måla dem och svart av alla färger!?

- Könsorgan, svarade en röst från hissens inre (okej, hon uttryckte sig inte direkt så, men du får läsa vad jag menar - inte vad jag skriver).

- Va?

- De ritar könsorgan, svarade en tjej i hissens ena osynliga hörn. Det är mycket sånt på byggen. Om hissen är svart är det svårt att rita så det syns.

Jag garvade och drog någon öppet-mål-vits jag glömt nu. I retrospektiv kan jag inte se det roliga. Det är så illa på så många plan.

• Till att börja med det uppenbara: att vuxna människor måste hindras i sitt uppsåt att skriva och rita kränkande saker i offentlig miljö. Att klottra.
• Men på ett djupare plan: den svarta väggen är ju ett hinder. Ett hinder för att agera på impulser, inte ett försök att förändra attityder.
• Och slutligen: en liten kolsvart yta är ju minst lika skrämmande för den som känner sig utsatt som kränkande teckningar och ord.

Vi kan ju skrika oss hesa om att det behövs större mångfald och fler kvinnor i branschen, men jag gör mig inga illusioner om att jag varken skulle glänsa eller klara mig någon längre tid i en miljö där en hissfärd tar på krafterna.

På Co-Pilot jobbar vi med de här frågorna dagligen och gör vad vi kan för att förse oss själva med verktyg för att synliggöra och motarbeta kränkningar. Jag vet att många andra också gör det, men det är helt uppenbart att vi måste ta i hårdare och utmana hela branschen. Byggcheferna har gjort ett utmärkt jobb med filmen ”prata så att alla kan lyssna”. Se den! 

//Anna-Sara ansvarig arbetsgivarvarumärke Co-Pilot