Den ostädade lägenheten ledde till fosterhemsplacering

Karin Anderssons mardröm började år 2010. Karin var gravid i nionde månaden och såg fram emot att få bilda familj med sin man. Det första barnet var på väg. De bodde i en lägenhet i västra Sverige och nedkomsten närmade sig. Men så hamnade Karin och hennes man i myndigheternas klor av en slump. Och slumpen utvecklade sig till en lång kamp mot svenska myndigheter som inte är över än.

Karin var hemma och pysslade i lägenheten. Förlossningen närmade sig och kroppen kändes tung. Perioden innan förlossningen brukar kallas för att man ”boar in sig” och förbereder sitt hem. Det hade Karin också tänkt göra – hon hade planerat en storstädning hemma men kroppen hade sagt ifrån. En dag kom fastighetens vaktmästare in i lägenheten för att sätta upp en hatthylla. Det visade sig vara ödesdigert

- Vaktmästaren såg sig omkring i lägenheten men ställde inga frågor till mig. Han gjorde vad han skulle och sedan gick han. Men efteråt fick jag veta att han hade ringt socialtjänsten. Vaktmästaren tyckte att jag hade det ostädat hemma, och undrade då hur jag skulle kunna ta hand om ett barn?

Vaktmästarens orosanmälan ledde till utredning

Exakt vad den här vaktmästaren hade för kunskap om föräldraskap och graviditeter får vi nog aldrig veta. Men hans uppfattning om hur städat det får vara och kopplingen till föräldraskap är intressant. Mycket intressant, eftersom den ledde hela vägen till en anmälan till socialtjänsten. Karin och hennes man hade inget otalt med fastighetsägaren sedan tidigare.

- När socialtjänsten sedan kom hem till oss var min dotter bara tio dagar gammal.

Karins misstag - hon klappade katten

Karin och hennes man hade en stor soffa i sitt vardagsrum. När socialsekreterarna kom på besök så hade Karin satt sig i ena änden av soffan. Hennes man höll dottern i famnen och satt i den andra änden av soffan.

- Jag tyckte att vi hade ett lugnt samtal. Men efter mötet visade det sig ändå att socialen öppnade upp en utredning. Då ringde jag upp socialsekreteraren Monia Sunesson och undrade vad det berodde på? Jo, de ville utreda min och min mans anknytning till min dotter. De hade noterat att jag hade klappat katten när den gick förbi mig i soffan. Men de såg mig aldrig klappa min dotter som var i min mans famn. Och trots att min man höll babyn hela tiden så ville de även utreda min mans anknytning till henne.

Karin tappade hakan. Att socialtjänsten i grunden har ett viktigt uppdrag med att utreda grava missförhållanden känner nog de flesta till. Men att de öppnar utredningar för att en mamma klappar sin katt istället för sin baby som tryggt sitter i pappas famn är minst sagt lite – oväntat. Är det så här det går till i Sverige? Eller var det bara en tillfällig måndag, ett tillfälligt misstag? Nej, det visar sig att detta är ett logiskt nästa steg på en orosanmälan som aldrig borde ha tagits på allvar.

Snabb reaktion på ett godtyckligt beslut

Karins reaktion på socialens beslut om utredning på dessa grunder var sekundsnabb:

- Jag kunde inte ta socialtjänsten på allvar efter detta och ansåg faktiskt inte att jag behövde ha med dem att göra under dessa omständigheter. Jag trodde nog att de själva skulle inse hur bisarr situationen var.

Men det gjorde de inte. Istället beslutade socialsekreterarna att dottern skulle placeras på ett utredningshem – Birkahemmet i Göteborg. Och om Karin och hennes man ville träffa och amma sin nyfödda dotter så fick de också flytta dit.

- På Birkahemmet hamnade vi i en situation där personalen skrev ner rena missuppfattningar och missförstånd i journalerna. Till exempel berättade en kvinna i personalen att barn trodde att de kunde flytta på saker med tanken bara genom att titta på den. Jag höll inte med. Men i journalen står det sedan att det var jag som hade sagt detta.

Rena felaktigheter i journalen

Personalen skrev också i journalerna att Karin inte vågade vara själv med sin dotter. Men i själva verket var Karin ute med sin dotter i flera timmar bara för att få vara tillsammans med henne - en högst normal reaktion för en nybliven mamma.

Avsikten var att Karin och hennes man skulle ha varit på Birkahemmet i sex veckor. Men vistelsen avbröts efter halva tiden eftersom Karins man inte stod ut utan åkte därifrån. Och Karin ville inte vara där själv med personalen under rådande omständigheter.

- Då gav socialtjänsten ett ultimatum – antingen skulle jag bo kvar eller så fick jag åka hem till min mamma tillsammans med min dotter. Då valde jag att åka hem till mamma.

Fick flytta hem till sin mamma

Att som vuxen flytta hem till sin mamma och samtidigt ta med sin nyfödda dotter medför en viss omställning för alla parter. Mammans lägenhet var inte heller dimensionerad för ytterligare två personer.

Myndigheternas övergrepp ledde också till ökade spänningar i familjerelationerna. Familjemedlemmar tog parti och familjen splittrades. Det var svårt för en del att förstå hur myndigheterna kunde agera som de gjorde. Vem kunde man egentligen lita på? Karins mamma började till exempel oroa sig för att socialtjänsten stod utanför på gatan och spionerade på dem.

- När min dotter var fyra månader och ammade så kom socialtjänsten och hämtade henne till ett jourhem. De ansåg att det var förberedelser för fosterhem. De bara avbröt amningen.

Hur socialtjänstens agerande påverkar spädbarnets utveckling får vi inte veta. Men det vore intressant att höra socialtjänstens egna uppfattning om den saken. Alla deras åtgärder ska ju syfta till barnets bästa.

- Efter jourhemsplaceringen blev det en rättegång och då fick vi tillbaka vår dotter. Men jag och babyn bodde fortfarande kvar hos mamma. Det började bli en ohållbar situation.

Pressad situation med ansträngda relationer

Karin kände att tillvaron var ansträngd, mer än lovligt ansträngd till och med. Även hennes mamma kände att det började bli jobbigt

- Socialsekreterarna sade att jag inte fick ta med mig dottern själv för att åka in till stan och träffa min man. Jag fick heller inte vara ute efter kl 20.

Ibland kom Karins syster och kusin över och umgicks med Karin och hennes mamma. De hade svårt att förstå hur svenska myndigheter kunde bli ett självspelande piano och skriva uppdiktade utsagor i journaler.

- Det blev jobbigt att försvara sig. En kväll fick jag nog och åkte till min man, och berättade inte för mamma vart jag skulle eftersom jag var upprörd. Pressen i situationen gjorde att min mamma agerade oöverlagt.

Nu ringde Karins mamma socialen – samma socialtjänst som hon tidigare trott spionerade på dem. Den här incidenten gjorde att Karins mamma utsågs till jourhem för spädbarnet. Men pga mammans ålder ändrade sig socialtjänsten och utsåg istället Karins syster till jourhem.

- Vid det här laget var jag på bristningsgränsen. Och en dag blev det för mycket – en kvinna på gatan stod och stirrade envist på mig, hon liknade en av socialsekreterarna och jag gav efter för en impuls och gav henne en örfil.

Rättspsyk kopierar tidigare bedömningar

Karin medger att det var fel och onödigt. Händelsen ledde till rättegång. Och vad händer nu? I rätten förklarar Karin sitt beteende och beskriver övergreppen, godtyckligheten och alla felaktigheter som myndigheterna begått i samband med hennes dotters födelse. Alla dessa provokationer som så småningom ledde fram till hennes impulsiva reaktion på gatan.

- Då tyckte rätten att jag behövde en rättspsykiatrisk undersökning.På rättspsyk ansåg de att mina erfarenheter om myndigheternas agerande var ”vanföreställningar” och ”en allvarlig psykisk störning” som behövde en ”säkerställd medicinering”.

När Karin läser sin journal från rättspsykiatrin så återkommer samma formuleringar som i tidigare journaler från utredningshemmet Birkahemmet och socialtjänsten. Det är mycket anmärkningsvärt, eftersom varje instans förväntas göra en självständig bedömning. Karins fall visar istället att felen lever vidare och förstoras, istället för att rättas till på vägen.

Invändningar klassas som ett funktionshinder

Rättspsyk gjorde även en personundersökning och kom fram till att Karin kunde klassas med Aspergers syndrom. Denna diagnos har nu socialtjänsten använt som argument för att Karin inte ska få tillbaka sin dotter.

- Jag menar att jag har varit rak och tydlig när jag invänt mot socialtjänst och psykiatri. Men det klassas tydligen som ett funktionshinder nuförtiden, konstaterar Karin.

Flata advokater anpassar sig efter systemet

Karins man anser däremot att hon är tydlig och rak i sina formuleringar, och själv upplever hon att hon har fått igenom en hel del av sina argument genom att vara så rak.

- De advokater vi har haft har genomgående varit väldigt flata. De verkar vara rädda för att gå emot systemet och vill att vi ska vara följsamma. Men varför ska man instämma med felaktigheter och uppenbara brister?

Varför blundar Sverige för sina egna brister?

När andra länder har uppenbara problem med rättssäkerhet och myndighetsutövning brukar Sverige vara ett av de länder som pekar finger och kritiserar allra hårdast. Så varför används inte denna måttstock på hemmaplan? När uppenbara oegentligheter och myndighetsmissbruk ska avslöjas utomlands, varför blundar vi för dem här hemma? Och den kanske viktigaste frågan – vad beror dessa systemfel på? Är detta bara en rad tillfälligheter?

Sedan slutet av år 2012 bor Karins dotter hemma hos Karins syster. Stämningen i Karins familj är tryckt och infekterad. Familjemedlemmarna har valt sida och har vänts mot varandra.

- Nu har socialtjänsten i västra Göteborg bestämt att även vårdnadsfrågan ska prövas. De vill att min syster och hennes sambo ska få vårdnaden om min dotter, och då förlorar vi henne helt. Nu vill de ha in bevis och vittnen från oss. Men förra gången så nonchalerade ju rätten alla våra bevis och vittnen! Jag förstår inte varför vi ska tro på att de tar våra uppgifter på allvar den här gången?