E-tablissemanget fruktar den nya rösträttsreformen

Att det är just den här gruppen av IT-kunniga som varnar, medan politiker i allmänhet brukar vara ganska positiva till ny teknik med potential att höja den demokratiska legitimiteten i allmänhet och valdeltagandet i synnerhet, gör att man bör ta varningarna på extra stort allvar.

Men vad är det egentligen de varnar för? När politiker och andra företrädare för etablissemanget talar om e-röstning så menar de egentligen elektronisk poströstning – att kunna skicka sin röst som ett elektroniskt ”brev” till rösträkningscentralen istället för i ett fysiskt kuvert. Det här är lite som att stryka ny fernissa på en vägg med förhoppningen att den ska bli både rakare, tätare och mera hållfast. Tongivande sakkunniga inom IT och e-röstning, e-tablissemanget om man så vill, påpekar då att fernissan varken är särskilt transparent eller hållbar i längden, och att den snarast förvärrar de problem som den var tänkt att råda bot på – bristande demokratisk legitimitet. Vad man framförallt är rädd för är att e-röstning i en framtid inte bara ska bli ett komplement till förtidsröstning utan helt ersätta vanlig röstning i vallokal på valdagen – och att valhemligheten därmed ska gå förlorad.

Problemet med den här kritiken är inte att kritikerna har fel i sak. Problemet är att man helt har missat vad e-röstning är för något. E-röstning är inte en teknik som i första hand kan göra dagens representativa demokrati lite effektivare och bekvämare (även om det förmodligen också är en möjlighet). E-röstning innebär ett paradigmskifte som kommer att stöpa om demokratin i grunden.

Låt oss för att få lite perspektiv på frågan backa tillbaka till det förra paradigmskiftet – från småskalig (och i ärlighetens namn ganska marginell) direktdemokrati till storskalig representativ demokrati. Då precis som nu var det ny teknik som drev utvecklingen – billigare tryckmetoder, snabbare transporter och effektivare logistik gjorde det möjligt att hålla allmänna hemliga val och sammanställa rösterna till ett nationellt valresultat. Det man då trodde var demokratins absoluta gräns, att den inte kunde skalas upp till större sammanhang än stadsstaten eller kommunen, hade därmed övervunnits. Då som nu fanns det kritiska röster som hävdade att den nya tekniken var ett hot mot demokratins grundvalar – ja många hävdade rent av att representativ demokrati inte var en form av demokrati alls, snarare något slags förmynderi. Då som nu betraktades demokratins begränsning som naturlig: Bönderna kunde organisera sig demokratiskt i sin socken, men över landet var det kungen och adeln som styrde. Idag ser man det som lika självklart att demokrati är likställt med att få välja parti en gång vart fjärde år – däremellan är det regeringspartierna som bestämmer. Men de som då anammade den nya tekniken vann och direktdemokratin försvann så småningom nästan helt (med Schweiz kantoner som lysande undantag). Det var alltså inte det gamla paradigmet, direktdemokratin, som lät sig moderniseras och reformeras genom den nya tekniken. Det gamla blev undanträngt av det nya. Mycket talar för att e-demokratin kommer att ta samma väg idag som valsedel-demokratin gjorde för snart tvåhundra år sedan – mot ett nytt demokratiskt paradigm som tränger undan det gamla.

Men innan vi talar mera om det nya paradigmet bör vi återvända till här och nu och titta lite närmare på vad kritikerna, eller mer specifikt Anna Troberg, har att säga om e-röstning:

“Alla system går att hacka. Alla databaser läcker förr eller senare. I Sverige har vi dessutom FRA som trålar nätet efter information och ständigt överskrider sina befogenheter. Det betyder att en övergång till e-röstning i praktiken också är ett adjö till valhemligheten. „

”E-röstning innebär också att möjligheten att kidnappa någon annans röst ökar betänkligt. Frestelsen att ‘hjälpa’ en äldre släkting att rösta skulle säkerligen bli för stor för många. På samma sätt skulle den våldsamma parten i ett misshandelsförhållande lätt kunna tvinga till sig en extra röst och göra sin partner röstlös.”

“ [...] elektroniska röstningsmaskiner i vallokalerna [...] det saknas ordentliga verktyg för kontrollräkning. [...] Det går inte heller att kontrollera om maskinerna manipulerats på något sätt för att påverka slutresultatet. Därmed är även den här typen av elektronisk röstning en återvändsgränd som Sverige bör undvika. „

Den första kritiken kan delas upp i två, varav den ena är teknisk och den andra politisk.

Svaret på att databaser läcker är att vi under inga omständigheter bör lagra rösten och röstarens identitet på samma ställe. Utan att bli för teknisk bör ett e-röstningssystem vara utformat så att i princip vemsomhelst kan verifiera att varje röst är lagd av en person som finns i röstlängden och att varje röstande bara har lagt en röst, men endast den röstande själv ska kunna verifiera sin egen röst. Det här är en teknisk utmaning, men knappast omöjligt att lösa.

Ifall FRA ohämmat trålar nätet efter hemligheter så är det naturligtvis ett problem. Lösningen torde vara att vi varken ger resurser eller befogenheter till FRA att avkryptera och läsa varje röstsedel som passerar genom nätverket. Att staten inte har rätt att öppna privata brev ser vi som självklart. Lika självklart är att staten inte saknar den tekniska förmågan om de skulle vilja. Redan f.d. Östtyskland visste hur man skulle göra för att bevaka invånarnas korrespondens.

Den andra kritiken är inte unik för e-röstning utan lika giltig för all form av röstning i okontrollerad miljö, till exempel poströstning och budröstning. I Estland, som har tillämpat e-röstning sedan 2005, har man minimerat risken med att någon annan än väljaren bestämmer över dennes röst genom att tillåta väljaren att rösta om hur många gånger den vill fram till valdagen. Om väljaren ändå inte känner sig säker på att det blev rätt går det att ångerrösta med en vanlig pappersröst på själva valdagen. Vi kan tänka oss att man ytterligare skulle kunna förstärka valhemligheten genom att vid varje röstningstillfälle ge väljaren ett unikt kvitto som den kan använda för att få se sin senast lagda röst, medan någon som har fått tag på ett gammalt kvitto fortfarande ser den gamla rösten.

Kritiken mot traditionella röstningsmaskiner är återigen teknisk. Tittar man på de amerikanska röstningsmaskinernas långa historia så är det slående hur naiva både tillverkarna och beställarna har varit i fråga om säkerhet och verifierbarhet. Fokus har ofta legat på att göra det så enkelt som möjligt att rösta, snarare än att få verifierbarhet med bibehållen valhemlighet. På senare tid har maskinerna blivit allt säkrare men i många fall har säkerheten fortfarande visat sig undermålig. Problemet med röstningsmaskinerna kan sammanfattas med att de försöker göra för mycket: De både registrerar och räknar rösterna. En säker omröstningsmaskin bör bara vara ett skal som tar emot väljarens röst och skickar den vidare till de delar av systemet som sköter autentisering, anonymisering, verifiering, röstregistrering och rösträkning. Och röstmaskinen skulle lika gärna kunna vara en mobiltelefon eller surfplatta som en automat i en vallokal. En röstningsmaskin i form av en fristående enhet som ska leverera en votecount till rösträkningscentralen kan däremot aldrig bli helt säker och är mycket riktigt en återvändsgränd.

Vi talade tidigare om att e-röstning kommer att bana väg för ett nytt demokrati-paradigm, snarare än att reformera det nuvarande. Varför då? Jo den främsta styrkan med e-röstning är att kostnaden för att sammanställa röster kan minskas till nära noll, samtidigt som det kan bli mycket enkelt för väljaren att avge sin röst. Om vi tänker oss att väljaren vart fjärde år får valet mellan att skicka iväg sin röst via mobilen eller att gå till vallokalen och rösta, så har det här mindre betydelse. Men det sker ju faktiskt fler politiska omröstningar än de allmänna valen. I riksdagen voterar man flera gånger per dag. Att anordna traditionella folkomröstningar flera gånger om dagen är inte praktiskt möjligt. Men om alla kunde delta i omröstningarna via sin dator eller mobil? Finns det då några demokratiskt legitima argument att undanhålla människor möjligheten att vara med och bestämma i viktiga beslut som påverkar deras framtid?

Att alla inte har tid att sätta sig in i alla frågor är ett vanligt och högst rimligt argument mot direktdemokrati. Men även här kommer den nya tekniken till vår hjälp: Genom att spara en koppling mellan väljaren och dess röst (utan att den kan röjas av utomstående) så blir det möjligt att ändra sin röst vid ett senare tillfälle. Detta kan vi använda, utöver att låta väljaren ångra sig under pågående omröstning, till att låta väljaren delegera sin röst när han eller hon inte vill sätta sig in i frågan och rösta själv. Man kan delegera till någon (person eller organisation) som får förvalta ens röst och rösta i ens ställe så länge delegeringen gäller. Men till skillnad från när du väljer parti till riksdagen så kan du när som helst återta din röst och ge den till någon annan eller rösta själv. Det här är den nya rösträttsreformen: Allmän rösträtt i varje sakfråga – men utan något rösttvång. Alla kan välja hur mycket eller hur lite man vill delta i det politiska livet. Men det är väljarens eget val, inte politikernas.

Den här rösträttsreformen skulle helt rita om den politiska kartan. Beredning av frågor, debatter, omröstningar, ja allt som hör politiken till skulle göras tillgängligt för allmänheten att delta i – utifrån var och ens intresse och förmåga. Lika rösträtt skulle fortfarande gälla, vare sig man delegerar sin röst eller röstar själv. Det skulle fortfarande finnas plats för professionella politiker, men som rådgivare och delegater, inte som förmyndare. Drömmen om agoran, det öppna torget där allmänheten kan träffas och ta beslut gemensamt, skulle bli verklighet. Människor skulle kunna träffas både fysiskt och virtuellt och diskutera politik. Och dessa diskussioner skulle vara betydelsefulla, rent av vitala, eftersom de i slutändan skulle avgöra vilka politiska beslut som fattades.

Även om drömmen om den perfekta demokratin kan tyckas avlägsen eller rent av ouppnåelig så är det dit vi borde sikta. Inte för att vi har det så hemskt illa idag; det har vi inte, även om mycket kunde fungera bättre. Men för att demokratin aldrig står stilla. Om vi inte utvecklar demokratin åt det håll vi vill så kommer makthavarna att fortsätta anpassa den utifrån sina egna intressen. Den svenska demokratin kan tyckas evig, men tittar vi bara en generation bakåt så har mycket förändrats. Folkförankringen har i stort sett försvunnit. Riksdagsledamöterna har blivit proffspolitiker med hög lön och generösa förmåner. Medlemstalen i partierna har sjunkit drastiskt och de som är kvar har fått allt mindre att säga till om i takt med att partistrategerna har tagit över. Inte ens riksdagen är fredad. Riksdagsvoteringarna styrs idag i allt väsentligt av gruppledarna, vilka i sin tur får sina direktiv från partiledningarna. När en så liten skara människor har så stort inflytande är de väldigt sårbara för lobbyism och korruption. Att i det läget avfärda e-röstning för att den möjligen kan nagga valhemligheten i kanten är att sakna sinne för proportioner.

Estland har som sagt snart genomlevt sitt första decennium med e-röstning och i Schweiz har man använt e-röstning sedan 2003 i ett antal kantoner. Ingen skulle nog påstå att de är sämre demokratier för det. 2018 är det Sveriges tur att göra sina första försök med e-röstning i riksdagsvalet, om vallagskommitén får som den vill – men krafterna som vill bromsa och hålla oss kvar i 1800-talets demokratiparadigm är starka.

Händelsevis finns det nu ett politiskt parti – Direktdemokraterna – som vill erbjuda direktdemokrati direkt i riksdagen genom att hålla omröstningar på webben. Det här upplägget ger folk möjligheten att fasa in den nya rösträttsreformen i den takt de önskar, med gott om tid att rätta till eventuella brister och finslipa tekniken. Och om tiden ännu inte är mogen så kommer folk fortsätta att rösta på sina vanliga partier. Det menar jag är ett ansvarsfullt sätt att reformera demokratin.

På vägen mot det nya paradigmet bör vi lyssna på och lära oss av de röster som kritiserar e-demokratin. Men vi bör också uppmuntra de krafter som tror på och arbetar med att förbättra tekniken. Ett steg på vägen är att genomföra försöken med e-röstning 2018 och lära oss av de erfarenheter som det ger. Ett annat steg är att ge ett parti som Direktdemokraterna inflytande i riksdagen.

Jag vill avsluta med några bevingade ord som har ungefär lika många år på nacken som den representativa demokratin – men som förmodligen kommer att leva betydligt längre:

”Inget kan stoppa en idé vars tid har kommit.” – Victor Hugo

Anna Trobergs slutkläm i sin artikel kommer däremot knappast att gå till historien:

”Ur ett mer långsiktigt perspektiv är e-röstningen en demokratisk förlust för alla”

Gör den det riskerar den att framstå lika tragikomisk som utsagan: ”Internet är en fluga” som vår före detta kommunikationsminister Ines Uusman felaktigt är förknippad med.

Joakim Sigvald
Direktdemokraterna