Jennifers väg till Direktdemokraterna

I mina yngre dagar och skola

Jag var obstinat som barn. Ingenting föll mig i smaken och fanns det något att klaga på så gjorde jag det. Jag tog mig igenom tonåren med hjälp utav socialt umgänge bland de som kände sig lika placerade i utanförskap som jag själv. Med randiga, mångfärgade strumpbyxor, ett trasigt linne med bandtryck på och skinnjacka, stripigt hängande hår i minst 5 färger och ett ansikte dolt bakom luggen, gjorde jag revolt mot allt. Min värsta fiende var jag själv även om jag inbillade mig att det var allt annat än mig det var fel på. Kanske fann jag någon form utav tröst i det hela och inbillade mig i ett behov att synas och höras. Det funkade då och jag höll mig till de likasinnade. Politik för mig var gubbar bakom skrivbord med papper fyllda med ord jag ändå aldrig skulle fatta.
Elevrådet i skolan försökte engagera oss i betydelsen av demokrati redan i småskolan. Var det inte bara nördar och plugghästar som höll på med sådant?

Jag tackade nej år efter år och vägrade delta i något som jag såg som slöseri med dyrbar livstid. Den kunde jag ju använda för att skolka istället, för att tjuvröka eller lyssna på något band som precis kommit ut med en ny låt. Efter ett flertal hemringningar och lärarbrev hem så lovade jag morsan att ta mig i kragen. Det resulterade i att jag i 4an räckte upp handen när det åter igen skulle väljas ett elevråd. Pinsamt, läskigt och förnedrande kändes det då jag i den sekunden visste att jag skulle förlora all respekt från de likasinnade i min vänskapskrets. Sagt och gjort, resultatet blev ett faktum och jag allt mer ensam.På elevrådet stötte jag ut mig själv. Jag ville inte säga speciellt många ord och jag tyckte mest att det var pinsamt att dela rum med ”10 lillgamla töntar”. Det enda engagemang från min sida som kunde tolkas som delaktighet var mina blankröster som tillslut ledde till frustration i gruppen. I en freinetskola som det var, skulle man engagera sig, visa intresse och lära i praktiken. Jag var allt annat än en mönsterelev för de ledorden och beskrivningarna. Skolans principer vad byggda på att snabbt ge barnen förståelse för samhället samt introducera dem för yrkesliv och utbildning. Redan i 7an fick vi praoa. Skolan hade arrangerat praktikplatser åt oss och vi fick dra lott om vart vi skulle praoa. Jag hoppades så innerligt att jag skulle få något enkelt ställe eller något där jag fick göra vad jag faktiskt var intresserad av som t.ex. musik och bild. När jag läste vad det stod på min lapp ville jag bara lägga ned allt vad skola hette:

”Riksdagen! Allvarligt?”

Jag kan minnas än idag hur lycklig läraren såg ut att vara när hon läste och skrev upp det i sin blommiga anteckningsbok.
På måndagen tvingade morsan iväg mig och jag hade redan på tunnelbanan tanken att åka in till plattan med mina alternativa vänner och spendera min dag där istället för att som lovat, åka raka vägen till riksdagen. Efter närmare eftertanke åkte jag dit i alla fall, mest för att se vad jag skulle missat om jag inte åkte dit och för att jag hade hört att lunchrestaurangen där var kanon. Min vecka började med att jag fastnade i en hiss tillsammans med en ledamot från Folkpartiet innan jag ens fått träffa min handledare och att det tog 1 timma och 45 minuter för en hissreparatör att hjälpa oss ut. ”Jag visste att jag skulle åkt till plattan istället!” var allt jag kunde tänka. När jag väl förenats med min handledare ändrades allt.

Jag kan än idag inbilla mig att det var då min politiska låga tändes. Det var trots allt inte så hemskt at få sitta med i kammarsalen och se hur en votering fungerar. Det var inte så hemskt att få ställa den ett par frågor till dåvarande statsministern Göran Persson och det var inte så hemskt att sitta med på veckomöte i partikansliet. Statsministern lyssnade ju faktiskt. Han var den förste jag någonsin vågade berätta allt för. Hur mycket jag vantrivdes i skolan och hur jag kände inför frågor så som mobbning, lärarnas engagemang och skolmaten. Jag känner än idag hur det klumpar sig i halsen på mig när jag tänker på de orden jag sa till honom:
”Jag har inte ens berättat detta för mamma men jag mår inte bra i skolan…ingen lyssnar på mig och ingen förstår att jag har svårt med vissa ämnen och behöver hjälp.”

När jag återvände till skolan hade det bara gått en vecka, men det kändes som att jag hade varit borta i flera månader. Lärarna förklarade för mig att om jag fortfarande ville engagera mig i politik så fanns det ungdomsförbund. Jag var skeptisk och tveksam. Det skulle ju innebära kontakt med andra ungdomar och barn. Min erfarenhet av mobbning och utanförskap gjorde att jag tackade nej till erbjudandet och gick tillbaka till de vanliga rutinerna som jag haft innan praoveckan på riksdagen.
Plattan blev mitt andra hem. Vi satt mest där och snackade om allt mellan himmel och jord och deppade över saker och situationer som infann sig omkring oss. Ibland hade vi roligt, var glada och hittade på massa saker som fick oss att må bättre. Spontanitet och psykiskt mående styrde största delen av mina tonår, men trots min ganska enkla livsstil så var jag inte nöjd. Jag ville göra så mycket mer och jag började engagera mig i ett flertal projekt, mest för att känna att jag gjorde nytta.

Det fria livet i fångenskap
Jag levde mina tonår genom lögner och drömmar. Jag hoppade in i projekt efter projekt för att känna mig viktig och behövd. Ena veckan skulle jag bli rättsläkare, andra veckan skulle jag bli tatuerare eller sångerska. Jag började hitta på artistnamn och alias för att bli uppmärksammad och även om jag alltid var ärlig med mitt riktiga namn så tolkades jag som en wannabe med uppmärksamhetsbehov. I den vevan engagerade jag mig i Piratpartiet och såg det ändå som en chans att komma ifrån min negativa livsstil. Min bakgrund kom ikapp mig och det var omöjligt för mig att återvinna förtroende hos vänner och partikollegor. Hur skulle de kunna veta vem jag var om jag själv inte ens visste det?
Jag gick ned mig totalt och fastnade i allt fler negativa rutiner. Alkohol, cannabis och osunda kärleksrelationer och bostadslöshet låg till grunden för min framtid. Det har varit en kamp, en otroligt lång resa och under denna resa har jag bemötts utav en verklighet jag trott att jag vetat allt om. Efter ett flertal år på socialkontor, barn och ungdomspsykiatri samt anorexia-center har jag insett hur lite jag visste och att allt jag trott mig veta om samhället bara varit en lätt skrapning på det tjocka skal som omringar samhällets klot.
25 år och fortfarande ung

Jag heter Jennifer Jordan Cansington Black. Jag är 25 år gammal och kommer ifrån Stockholm. Jag har varit drogfri i snart 9 år. Jag älskar mat och djur och kommer aldrig att sluta lyssna på musik. Jag är inte mycket mer än så och det är okej. Jag har fått diagnosen PTSD och Borderline och har nu i ungvuxna dagar en ganska stor förståelse för den jag var då och varför jag tänkte och tyckt som jag gjort. Alla dessa projekt jag engagerat mig i har varit ett substitut för känslan att vilja delta och engagera mig. Den där tjejen som satt och led sig igenom elevrådsmötena led egentligen inte. Hon ville påverka och räcka upp handen. Hon ville säga något och hon ville bidra till gruppen. Hon ville höras och skapa nya möjligheter. Den där tjejen som började ströjobba med lite allt möjligt, som startade egna projekt hela tiden och som byggde någon form av forum runt sig själv, ville känna sig behövd och som en del utav samhället. Den där tjejen som skriver denna text vill anförtro sig till ett samhälle som hon sett i ett flertal perspektiv. Hon är inte så olik dig.

Jag lever inte på drömmar längre. Jag lever efter visioner och mål som jag själv sätter upp efter egen erfarenhet och även okunskap. Det har gått många år och efter snart 10 år har jag fortfarande snedlugg, svart stripigt hår och band-shirts.

På utsidan har inte mycket hänt, men mitt intresse för politiken och demokrati är starkare än någonsin.

För bara några månader sedan skiljde jag mig efter 7 års förhållande och 3 års äktenskap. Jag flyttade åter igen och bor nu tillsammans med min pojkvän i en egen lägenhet, något som för några månader sedan inte var en verklighet. Jag beslutade mig då för att starta ett eget parti, ännu ett av de där spontana uppseendeväckande projekten? Nej, jag hade aldrig varit så säker. Halva partiprogrammet var klart och jag lovade mig själv att oavsett vilka punkter som skulle tas upp så skulle jag alltid ha medborgarnas åsikter i fokus. Sociala nätverk är en stor del av mitt liv och har varit sedan det lanserades. Jag ser det som ett enkelt sätt att nå ut till folk samt hålla kontakten med de nära och kära omkring sig men också som en möjlighet att upptäcka nya saker. Den orangea blomman som presenterar Direktdemokraterna fångade mitt öga och ett musklick ledde till att jag sitter och skriver detta. Det är både jobbigt och skönt att dela med sig utav dessa ord då jag i många år förnekat delar av mig själv. Samtidigt känner jag ändå att jag inte har något att dölja för er. Vi är väl samma skrot och korn allihop? Med historia, misstag, glädje, sorg och erfarenheter.

Demokrati för mig

Efter två timmars telefonsamtal med Peter Iwanek (en som idag är en fin partikamrat) insåg jag att det parti jag suttit och planerat för att starta upp redan fanns och allt som partiet står för är något jag sökt efter redan sen barnsben, känslan att vara delaktig och en del av gemenskapen i att påverka. Den känslan som jag alltid känt, de drömmarna jag haft och de projekten jag startat är numera en metafor för varje svensk medborgares åsikt. Politik påverkar allt och alla omkring oss och hur tråkigt det än kan verka så är det en grund för våra vardagliga liv där demokrati skall ligga som grund för politiken. Vi skapar våra liv, varför ska vi då inte kunna skapa våra förutsättningar?

Följ med på en fantastisk resa för en demokratisk tillväxt med folkets röster och åsikter som enda politiska ideologi och grund. Löften är till för att hållas, därför är mitt enda löfte att lyssna på vad du har att säga.

Jennifer Black
RiksdagskandidatDirektdemokraterna Stockholm