Läkarbristen måste lösas

I Piteå-Tidningen den 10 november sågs på första sidan den fetstilta rubriken: "Krafttag mot hyrläkarna". Redan i rubriken uttrycks åsikten att hyrläkarna är något ont som ska fördrivas. I texten under den braskande rubriken och i reportaget längre in i tidningen anges landstingets utgifter till hyrläkare detta år vara 170 miljoner. Den siffran presenteras utan att jämföras med andra kostnader för läkare. Vad skulle det kosta att fastanställa samma antal läkare?

Vad skulle det kosta om alla nu vakanta tjänster var besatta med fast anställda läkare? Man frågar inte heller hur sjukvården skulle fungera om inte hyrläkare bemannade en del av de vakanta tjänsterna. Sammanfattningsvis tar artikeln upp ett bemanningsproblem, men beskriver situationen så ensidigt och ofullständigt att läsarna torde få en mycket missvisande bild av landstingens och hyrläkarnas roll i detta problem.

Att driva verksamhet med vikarier som arbetar mer eller mindre kort tid är till nackdel för kontinuitet och verksamhetsutveckling och idealet är givetvis att alla tjänster är besatta med ordinarie personal. Vikarierna, även om de kallas "hyrläkare", gör ändå en viktig insats och många av dem är mycket kompetenta och tillför ofta vårdenheten viktig kunskap. Motivet att bli hyrläkare kan vara ekonomiskt eftersom lönen ofta är högre än den de får vid fast anställning.

Många som tillfälligt tar dessa vikariat gör det dock för att de finner det stimulerande att ibland pröva andra arbetsplatser - de får se andra sätt att sköta rutiner och verksamheter och de får lära känna nya människor. Samtidigt får de känna att de gör en insats i en bristsituation. En del hyrläkare har inte fast anställning någonstans, utan är enbart vikarier.

Många av dessa beskriver att de valt att arbeta så på grund av att de på tidigare tjänster inte fått stöd, uppbackning och acceptabla arbetsvillkor av sina arbetsgivare. Landstingen som arbetsgivare har alltså skuld i att en del läkare väljer att vara hyrläkare i stället för att ha fast anställning. Lönen till hyrläkare är högre än till ordinarie, men i hyrläkarens situation ingår att bo långt från hem och familj och att vara hemifrån är ofta mer kostsamt. Enligt en undersökning lär landstingens kostnader för läkarlöner inte ha ökat sedan det blev vanligt med hyrläkare.

I artikeln beskrivs olika förslag för att minska antalet hyrläkare. Schemaläggning av läkararbetstid (till kvällar och helger) nämns. Hur många fler läkartjänster behövs för detta, varifrån ska de läkarna tas och vad skulle det kosta? Redan i dag betalar Norrbottens läns landsting, NLL, varje år skadestånd för brott mot arbetstidslagen, en lag som är till för att man ska hålla i längden som arbetstagare och för att misstag inte ska begås på grund av till exempel sömnbrist. De fast anställda läkarna i Norrbotten har redan i dag tusentals timmar innestående jourkompensation. Utan vikarierande läkare att dela jourbördan med är det svårt att se hur detta ska minskas.

Någon sorts reseförbud för att jobba på underbemannade orter på ledig tid diskuteras också. Hyrläkare som skulle kontrakteras för längre tid, till exempel två år i sträck, är ytterligare ett förslag. Det finns möjligen en del ensamstående och flyttbara läkare som skulle ta sådana jobb, men många skulle nog tveka att binda sig så lång tid för att vara borta från familj och hem. Den bristsituation vad gäller läkare som de senaste åren drabbat NLL och många andra landsting, främst glesbygdslandsting, beror främst på följande: 1. Det är svårare att rekrytera till glesbygd än till större städer 2. De senaste åren har pensionsavgångarna ökat och de kommer att öka ytterligare. Det är alltså angelägnare än någonsin att finna effektiva sätt att rekrytera nya läkare.

Rekrytering av unga läkare är mycket viktig för att på sikt få stabil bemanning. De som gjort sin grundtjänstgöring i länet stannar ofta sedan de blivit färdiga specialister. Att rekrytera färdiga specialister från andra håll i Sverige är uppenbarligen svårt. De som har familj, jobb och hem någon annanstans i Sverige tvekar nog att flytta, även om flytten skulle gå till Norrbotten.

Särskilt svårt är det att locka till anställning i små och perifert belägna orter, men det gäller nog de flesta yrkeskategorier. Därför måste läkarbristen i Norrbotten sannolikt lösas framför allt genom rekrytering av utbildningsläkare, trots att den största bristen utgörs av specialister. Efter läkarexamen krävs det två år AT (allmäntjänstgöring) och därefter minst fem år ST (specialisttjänstgöring) innan en läkare är specialistkompetent. Under hela denna tid behöver utbildningsläkaren instruktion och handledning av mer erfarna kollegor.

Just nu väntar (det vill säga vikarierar) tiotals läkare på Sunderby sjukhus i väntan på AT. Väntetiden uppgår till drygt ett år per person och varje sådant år är ett förlorat år som specialist. Fullgjord AT krävs för läkarlegitimation och är därför en förutsättning för att kunna påbörja specialisttjänstgöringen. Alltför få AT-läkare som utbildas vid de mindre sjukhusen i länet stannar kvar inom NLL efter avslutad AT. Till viss del beror detta på sociala skäl som landstinget inte kan påverka men många blir också avskräckta på grund av bristande utbildningsmöjligheter och arbetsmiljö inom landstinget. Det är också ofta svårt att efter legitimationen få en tillsvidareanställning som ST-läkare och många får inleda sin ST på en tidsbegränsad, osäker anställning.

Målet för landstinget bör självklart vara att bemanna samtliga vakanser med fast anställda läkare och att säkerställa en arbetsmiljö, utbildning och fortbildning som möjliggör för läkarna att prestera högkvalitativ vård ett helt yrkesliv. En sådan satsning måste ske på lång sikt och inom överskådlig framtid kommer ändå tillfälliga vikarier att vara en absolut nödvändighet för att kunna bedriva en patientsäker vård och säkerställa en acceptabel arbetsbelastning för fast anställda läkare inom Norrbottens läns landsting.