Demoskops väljarbarometer för juni: Regeringspartierna återtar mark

I Demoskops/Expressens väljarbarometer ligger samtliga partiers nivåer, utom L:s, inom ramen för vad man tidigare haft under året, d v s inga extrema nivåer kan konstateras. Om ett namnbyte kan ge positiva effekter i väljarkåren kan säkert debatteras. Från tiden för namnbytet (november 2015) har emellertid L systematiskt haft ett större stöd i mätningarna än under det föregående året. Man flyttade fram positionerna något, men det är en utveckling som nu kommit av sig. L får det hittills lägsta stödet under det nya namnet.

I kampen mellan de två största partierna har S åter tagit kommandot och är största parti. Även om man inte ska dra för stora växlar på enskilda händelser eller politiska utspel så förefaller regeringsombildningen 25 maj åtminstone inte ha försvagat stödet för S eller MP, man har snarare återtagit någon mark från mycket låga nivåer. Här återstår dock att se om det är en mer långtgående tendens och framförallt om de nya ministrarna kommer kunna leverera på önskad nivå. Ett problem med det allmänt låga förtroendet för regeringen och de ledande företrädarna är att toleransen för misstag bland väljarna sannolikt nu är mycket låg.

Dramatiken i väljarkåren har under senare tid till stor del handlat om MP:s relativt tydliga tillbakagång. Här har andra mätningar i närtid indikerat ett djupare fall, men nu förefaller det snarast som att nivån har stabiliserats. Förtroendefallet för Fridolin har varit dramatiskt. Hur det Isabella Lövin kommer hantera situationen är en av de faktorer som avgör utvecklingen. Det första utfallet av prövningen ska nog i huvudsak tolkas positivt. MP har sedan valet tappat mark i stort sett i alla riktningar, men när man nu befinner sig nära sin kärna handlar riskerna för ytterligare tapp främst om de mest närliggande partierna S och V, men därtill kan FI bidra till dräneringen av väljare. I spåren av MP:s svårigheter har även FI etablerat sig på nivåer som innebär att partiet absolut kan vara att räkna med i kommande val. Hotet från FI är ytterligare en faktor att beakta för MP:s ledning.

Sett över en längre tidsperiod, och i förhållande till valet, handlar alltjämt den stora dramatiken om S:s fall och SD:s uppgång. Sedan såväl Alliansen som regeringen börjat kommunicera och hantera svårigheterna kring migrationen har förväntningarna på försvagningar av SD varit stora. Tendenser i den riktningen har varit synliga under våren, men fallet har inte blivit särskilt dramatiskt. Mellan högsta (september, oktober 2015) och lägsta (april 2016) skiljer inte mer än fyra procentenheter. Att partiet nu åter tar mark är en påminnelse om att strömmarna inte i någon utsträckning vänder åter till övriga partier. Liksom tidigare är det såväl S som M som tappat stort till SD sedan valet. Trots övriga partiers uppmärksammande av migrationen så bibehåller SD en ledande position i frågan. Den nyligen genomförda partiledardebatten antydde dessutom att partiets normalisering fortgår och man sannolikt kan ta mark även i andra frågor. Över tiden har den tidigare mycket skeva demografiska strukturen bland SD-sympatisörerna utjämnats, och även i grupper med relativt svagt stöd, kvinnor, storstad, universitetsutbildade etc är man tredje eller fjärde största parti. De demografiska utmaningarna är inte mindre för S som har ett mycket svagt stöd bland yngre.

Låsningen i svensk politik, med ett parti som parlamentariskt sett är vågmästare, och övriga partiers totala avståndstagande till partiet, kommer att bestå, med all sannolikhet även fram till nästa val.