Varför väljer Sverige en väg mot ojämlik vård?

Från och med första december ingår inte längre insulinpumpar i den statliga läkemedelsförmånen, pumpar som är livsviktiga för många som har typ 1-diabetes. Särskilt unga vuxna med sjukdomen. En insulinpump är en minimal kostnad för staten men har stor betydelse för varje enskild individ som är i behov av den. 

I och med att landstingen nu får ansvar för pumparna tar Sverige ett väldigt tydligt steg mot en mer ojämlik vård. Det är en vårdlinje som dessutom verkar ogenomtänkt rent samhällsekonomiskt. Vi menar att det långsiktigt blir betydligt kostsammare att dra in subventionerna än vad subventionen i sig kostar. Och mitt i detta blir en vanlig enskild individ drabbad. En ung vuxen som är i behov av sin insulinpump för att klara av att leva ett så normalt liv som möjligt. Klara av skolan på samma villkor som sina kompisar. Möjligheten till ett vanligt arbetsliv.

Med stor sannolikhet har du någon närstående, vän, familjemedlem eller kollega, som just nu tar sin medicin för att kunna fortsätta leva ett normalt liv. Det är hela 50 000 människor bara i Sverige med typ 1-diabetes, varav 8 000 är barn. Lägg därtill 350 000 svenskar som diagnostiserats med typ 2-diabetes. Ett samhällsproblem med andra ord.

Enligt det Nationella Diabetesregistret är det extra besvärligt för unga vuxna med typ 1-diabetes på grund av att de har sämre långtidsblodsocker än övriga patientgrupper. Den här gruppen har det redan problematiskt i skolan på grund av att de är annorlunda genom sin diagnos. En svensk studie* som presenterades i höstas visar att barn och unga med diabetes har sämre skolresultat än andra och att de även riskerar att få sämre inkomst senare i livet. För många i den här gruppen är sjukdomen svår att hantera. Det är jobbigt och krångligt att behöva ta medicin i skolan. Att inte kunna vara med på alla aktiviteter. Vara annorlunda. Det är lätt att slarva med sin medicinering när ansvaret att sköta den läggs på den unga individen. Där har insulinpumpen en viktig roll. Med pumpen förenklas mycket av medicineringen. Den fixar inte allt, man måste fortfarande sköta sin behandling, men den underlättar oerhört. För många innebär insulinpumpen en bättre och säkrare behandling. Livskvalitén och möjligheten att leva ett så normalt liv som möjligt ökar markant. Den har med andra ord blivit väldigt viktig för den här gruppen av unga.

Insulinpumpen har ingått i den statliga läkemedelsförmånen i 15 år. Det har varit en stor trygghet för alla unga vuxna med en diabetesdiagnos. Men även för deras föräldrar och anhöriga. Likaså för den ansvariga läkaren eller sköterskan. Att insulinpumpen varit statligt subventionerad har underlättat för samtliga som är beroende av dessa pumpar. Vetskapen att det inte är plånbokens storlek eller bostadsorten som styr har skapat stabilitet och trygghet. Idag är många mycket oroade. Nu flyttas ansvaret för insulinpumpar till de enskilda landstingen. Därmed ökar risken för ojämlik vård och att vården inte säkerställs utifrån patientens individuella behov. Det blir istället landstingens budget som får avgöra. Och ojämlikheten i att beslutsfattare i de olika landstingen har olika mycket kunskap om behovet av pumpar. En ojämn kunskap som den enskilde individen nu måste förlita sig till.

Med detta kommer även ökad risk för sämre behandlingsresultat som leder till framtida komplikationer. Och är det något som kostar, och belastar framtida budget, så är det komplikationerna. Inte bara i direkta vårdkostnader, utan också i försämrade möjligheter till arbete och deltagande i samhället. Ett samhällsproblem med andra ord. Vi återkommer ständigt till det.

Vi vill därför vara tydliga:

1. Diabetespumpar bör fortsätta ingå i den statliga läkemedelsförmånen.
   
2. Det ekonomiska ansvaret ska ligga på statlig nivå, inte på varje enskilt landsting eller region. 
   
3. Unga vuxna med typ 1-diabetes ska ha möjligheten att leva ett så normalt liv som möjligt oavsett bostadsort och plånbok.
   

Vår uppmaning till beslutsfattare är att agera nu. Ni kan också välja att vänta och se, men då blir det en tung börda att bära för morgondagens sjukvård. Och för den enskilda individen som drabbas.

Fredrik Löndahl, ordförande Svenska Diabetesförbundet

Mona Landin-Olsson, ordförande Svensk Förening för Diabetologi

Svante Norgren, ordförande Barnläkarföreningens delförening för endokrinologi och diabetes

Gunilla Willsteen, Dietisternas Riksförbund, ordförande i referensgruppen för diabetes

*Impact of childhood-onset type 1 diabetes on schooling: a population-based register study. Persson S, Dahlquist G, Gerdtham UG, Steen Carlsson K. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23435847