Mitt liv med Eloise - När räckvidden (av tålamodet) prövas

Alltför länge sedan förra inlägget, men det har inte funnits så mycket av värde att dela med sig. Bilen har gått fantastiskt, räckvidden har ökat i takt med att värmen och våren kommit. Nu börjar även eventsäsongen, och vårt team skulle på generalrepetition på Elmias Vårsalong, i Jönköping.
Optimisten hade kollat olika rutter och laddalternativ på vägen, och angett en ETA "kring lunch". Det hade kunnat hålla, förutsatt att lunchen sträcker sig fram till kvällsmaten...

Rutten var alltså Kristianstad-Jönköping. Planerat laddningsstopp på IKEA Älmhult, och sedan i Växjö, för att med medvind och god vilja klara sista etappen. Avfärd 08.15, Eco Pro+ inställt som körprogram på BMW i3:an, och en behaglig färd i 70-80 km/h för att maximera räckvidd.

IKEA tog emot med samtliga laddstolpar tillgängliga. Första försöket gav dock protester: "För låg nätspänning", och laddningen startade inte. En snabb ramsa, men fortfarande vid gott mod, och provade uttaget på andra sidan laddstolpen som fungerade bättre; tack Ingvar! 
Bilen laddades, men i raketforskningens tidevarv - det gick inte så fort. Varken som optimisten hoppats, eller förväntat. Nåväl, en frukost på IKEA, ett varv på varuhuset (utan ett enda inköp, förlåt Ingvar!) så kändes det tryggt att kunna nå Växjö (ca 60 km) med halvt batteri. 

I Växjö var målet Universitetsområdet och Videum, där Green Charge håller hus. Kommer till min betygssättning av Green Charge längre fram. I alla fall, fick låna ett kort i receptionen på Videum, som låste upp laddstolpen. Pluggade in, och tidpunkt för när bilen skulle vara färdigladdad: 15:21. Ingen snabbladdare inte, och jag insåg att min tidsplanering inte var i närheten av att hålla. 
Men efter promenad till centrum, lunch, mobilt jobb, fika och en lika lång pw tillbaka så kopplade jag loss laddkabeln, med 99% i "tanken".

Till Jönköping passerades metropoler som Lammhult och Vrigstad, i beskedligt tempo. Men efterhand som sträckan minskade ökade räckviddshållbarheten och på E4 in mot stan, tuffade Eloise på i 90 km/h. Något försenad till Elmia, men ändå framme. Uppladdning.nu  visade att det fanns en öppen, fri laddstolpe precis vid Resecentrum och det fungerade helt smärtfritt. Men en liten känsla av dåligt samvete - nu var ju stolpen upptagen, så hur gör andra som vill ladda?

Efter två dagar på Elmia, och en bra generalrepetition för vårt event var det dags för återfärd.  Lämnade Vätterns strand vid 14-tiden, med destination Växjö, och köpcentrum Grand Samarkand, där det skulle finnas laddstolpar. Utanför en bilfirma stod en röd stolpe, som hade Mode 3, Type-2-uttag. Pluggade in med 17-18 km återstående räckvidd och insåg att inte heller här kommer det gå särskilt fort. Söndagsmiddag, promenad (elbil positiv ur friskvårdsperspektiv?) och vänta in att laddprognosen angav 65 km. Omkring klockan 18 tuffade vi vidare. Tiden går otroligt sakta när man väntar, förresten.

Tillbaka på en stor, öde parkeringsplats i Älmhult. Laddstolpe med Type-2, dessutom märkt 3,7 kW. Laddprognostiseringen? Laddad och klar 02:21, enligt kontrollpanelen. Hoppade jämfota av glädje. 
Tiden fördrevs med shopping på Willys, Twitter och naturgodis. Framåt 22-tiden angavs räckvidden  till 64 km, och då frös jag så pass att det fick bära eller brista (70 km hem enligt Google Maps). Beckmörkt i Småland så dags, och fick för mig att helljuset fick räckvidden att falla än fortare, så det blå halvljus-LED fick räcka.
Eco Pro+ kombinerat med 4 plusgrader förbättrade inte min gryende förkylning heller, men dunjacka och mössa på, så var det hyfsat ok trots allt - vad är en resa utan strapatser? Rullade in på parkeringen i Kristianstad med en illröd display och 7 km tillgodo, klockan 23. Nio timmar för att ta sig 25 mil. Senast jag reste i nio timmar hamnade jag i Sydafrika...

Så vad är det jag vill belägga? Att elbilar är katastrof? Nej, faktiskt inte. De har helt klart begränsningar, det är jag den förste att skriva under på. Men det är inte bilarna, eller tekniken som begränsar. Det är möjligheterna att ladda. Och där kommer min högst personliga kritik mot Green Charge som projekt. I kärnområdet, sydöstra Sverige, där projektet verkat sedan 2012, finns ingen snabbladdare, inte ens i "Europas Grönaste stad", Växjö. 

En snabbladdare per kommun, och/eller var femte mil sisådär, är en bra start. Men jag undrar också varför man från myndigheter inte kan kräva en snabbladdare på varje mack (bemannade eller med en viss omsättning eller läge), precis som man tvingade bensinbolagen att installera etanolpumpar?