Rättslöshet i den svenska välfärdsstaten

Den svenska välfärden styrs av olika lagar som ska tillgodose medborgarnas intressen. Lagstiftningen fungerar när alla följer lagarna och dess intentioner. När någon aktör väljer att inte göra det, faller allt som ett korthus

När man arbetat socialrättsligt under en tid är det svårt att inte notera vissa återkommande och bekymmersamma mönster i olika delar av det offentliga systemet. Lagstiftningen utgår från att tjänstemän och personal vill sina klienters bästa och så långt de gör det, fungerar systemet bra. Människors rättigheter och behov uppfylls någorlunda. Men det är också ganska vanligt att det inom systemet smyger sig in personer som inte har sina klienters bästa för ögonen utan kanske den egna budgetens bästa, den egna verksamhetens bästa eller kanske t.o.m. sitt eget bästa. Då ska ansvarig chef träda in och förhindra att misshälligheter uppstår. Om ansvarig chef inte gör det ska ansvarig tillsynsmyndighet träda in och tillse att lagen följs. Ofta händer inte detta. Vad gör man då som drabbad medborgare? Låt oss ge följande exempel från Västerås.

Förvaltare säljer hus – mot ägares vilja

I dagarna ligger ett hus ute till försäljning i Västerås. Barbro, den äldre kvinna som äger huset, vill inte sälja. Men förvaltaren, tillsatt att tillgodose Barbros intressen, driver ändå igenom affären, mot hennes uttryckliga vilja. Ingen stoppar honom.
Barbro bor på ett äldreboende i Västerås. Hon vill inte bo där. Hon vill bo i sitt hus. Men förra året stack biståndshandläggare på det dåvarande korttidsboendet hon vistades på, ett papper under näsan på Barbro och uppmanade henne att skriva på, om hon ville bo kvar. Barbro gjorde det äldre människor brukar när människor med makt kräver saker av dem; de lyder.

Tillräckligt klar att skriva under ett avtal – ändå satt under förvaltare

Plötsligt började det dyka upp fakturor hos Barbros son som skötte hennes ekonomi, för permanent boende på det kommunala korttidsboendet, en tjänst varken han eller hon beställt. Sonen bestred fakturorna. Föreståndaren för korttidsboendet valde då att ansöka om förvaltare för Barbro. Från att i ena stunden ha varit vid tillräckligt god vigör för att skriva under ett avtal ansågs Barbro nu inte klara av någonting. Hon blev satt under förvaltare.
Tingsrätten angav i sina domskäl, där man förordade tillsättande av förvaltarskap, att anledningen till detta var att sonen hade svårigheter att sköta myndighetskontakter. Detta skulle en förvaltare göra bättre och därmed skulle Barbros intressen tillgodoses.

Inget fel begås – trots att förvaltaren säljer huset utan tillstånd

Nu, nio månader senare, kan man konstatera att förvaltaren på inget sätt har hjälpt Barbro med myndighetskontakter. Förvaltarens främsta uppdrag tycks istället vara att driva in hyresavgifter till Västerås stad trots att giltigt avtal saknas, genom att försälja huset, mot hennes uttryckliga vilja. Överförmyndarnämnden har inte gett sitt godkännande till denna handling från förvaltaren.
Sonen fortsätter envist att försöka hävda Barbros rättigheter. Han kontaktar överförmyndaren och kräver att de sätter stopp för förvaltaren. Därav blir intet. Istället blir svaret att man på ett möte ska diskutera om förvaltaren är lämplig för uppdraget eller om han borde bytas ut. När mötet senare äger rum finner man ingen anledning att byta ut förvaltaren. Försäljningen fortsätter.

Länsstyrelsen och polisen tar inte i ärendet

Sonen kontaktar Länsstyrelsen, tillsynsmyndighet för överförmyndaren. Ansvarig tjänsteman menar att den enda möjliga åtgärden är att byta ut förvaltaren, men gör i övrigt ingenting. De kritiserar inte överförmyndaren.
Sonen polisanmäler förvaltaren för den olagliga försäljningen – men polisen anger att de inte tar i förvaltarärenden. Detta trots en uppenbar misstanke om att förvaltaren begår brotten egenmäktigt förfarande och trolöshet mot huvudman. Polisen hänvisar sonen till kommunala chefer. Som bemöter honom med tystnad.

Lagstiftning satt ur spel

I skrivande stund vet vi inte om huset har sålts eller kommer att säljas. Det mesta tyder på att så kommer ske. Det vi däremot vet är att i Västerås verkar grundläggande mänskliga rättigheter och svensk lagstiftning på många sätt satta ur spel. Enskilda tjänstemän agerar i ett tillstånd av straffrihet. Myndigheter som är satta att beivra brott gör det inte. Myndigheter som är satta att granska andra myndigheter gör det inte. Vi ser hur tjänstemän håller varandra om ryggen och hur folkvalda politiker som borde styra och granska tjänstemännen, istället sätter sig i knät på samma tjänstemän.

Rättslöshet och maktlöshet

Så vad gör man då som drabbad? När alla kontrollorgan fallerar och ett uppenbart felaktigt hanterat ärende bara fortlöper. Kontaktar media, kanske någon föreslår? Om man då gör det, och media anser att ärendet är alltför komplicerat att ta med, vad gör man då? Det bistra svaret är att det inte finns mycket att göra. Här slutar många ärenden. I rättslöshet. I maktlöshet. Ska det vara så i den svenska välfärdsstaten?

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Mer att läsa…
15 minuters läkarbesök gav Sonny diagnosen ”antisocial personlighetsstörning” och stängde honom ute från Stockholms psykiatri
Gerhard Larsson har fel!