Ny utställning på Eskilstuna stadsmuseum: Värjor, sablar och huggare - klingsmide i Eskilstuna

Utställningen Värjor, sablar och huggare – klingsmide i Eskilstuna kretsar kring några kända tillverkare och visar handsmidda klingor och kompletta blankvapen, från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal. 

Eskilstuna stadsmuseums utställningsrum Magasinet är särskilt till för att visa gömda delar av samlingarna, där själva föremålen får vara huvudsaken. I rummet intill finns sedan tidigare utställningen Laddat. Där ställs frågor som ”vad har det betytt för Eskilstuna och för världen att vapen har tillverkats här?” Utställningen Värjor, sablar och huggare fokuserar mer på föremålen och dess tillverkare.

Invigning
Värjor, sablar och huggare invigs lördagen den 6 december kl. 13.00 med start utanför museets entré mot Strömsholmen. Eskilstuna skarpskyttekår skjuter salut och vapenexperten Max Sjöberg från Antikrundan hugger av bandet med en värja från 1600-talet. Därefter går vi gemensamt upp till utställningen.

Samma dag händer även en hel del annat på museet

Eskilstuna stadsmuseum ligger på Faktorigatan 4 på Faktoriholmarna i Eskilstuna.

Om utställningen
Att smida klingor var en svår konst och skickliga klingsmeder var eftertraktade. Trots den relativt höga statusen levde även dessa och deras familjer ett hårt liv i Fristaden (läs mer om Fristaden längre ner). 

I utställningstext 1 nedan möter vi släkten Dinger, som på 1770-talet övertalades att flytta till Sverige och Eskilstuna för att starta tillverkning enligt metoder från Solingen i norra Tyskland.

De flesta färdiga produkter gick till staten, som gjorde sina beställningar via Krigskollegiet. Kollegiet gjorde också omfattande kvalitetskontroller av de färdiga vapnen. En mycket stor andel klarade inte testerna och kasserades direkt. Det berodde delvis på för dåligt material att smida av, och bidrog förstås till att det var svårt att bli rik på klingsmide. Utställningstext 2 ger exempel på en sådan kvalitetskontroll.

Redan innan industrialiseringen var det en del tillverkare som skaffade sig många anställda. De drygade även ut affärerna genom att köpa produkter från andra smeder för att sälja vidare. Den som satte sitt namn på vapnen var då mer företagsledare än hantverkare. Utställningstext 3 är en föremålstext med information om en värja tillverkad av Christoffer Zetterberg. Zetterberg var just en sådan manufakturist och förläggare som drev både tillverkning och handelsbolag. 

Bland tillverkare av blankvapen hittar vi inga kvinnliga namn. Kvinnornas arbete har inte lämnat lika tydliga avtryck, men var en förutsättning för att vardagen och företagen skulle fungera. I och med att utställningen framför allt berättar om vapnen har vi valt att lägga ett något mer utförligt textmaterial på museets sidor på eskilstuna.se. Där finns berättelser om fler personer som levde kring, av eller med klingsmidet. Materialet finns tillgängligt från öppningsdagen.

Smakprov på utställningstexter:
Utställningstext 1
Arbetskraftsinvandring – släkten Dinger från Solingen i Tyskland
Anna Catharina Lind och Johan Abraham Dinger har i hemlighet packat sina saker. Johan Abraham, hans bror Johan med familj och brödernas far har skrivit avtal med en värvare från Sverige. De ska flytta till Fristaden och starta tillverkning av klingor. Solingens smeder är kända för sitt klingsmide och de erbjuds bostad och startkapital. 

Myndigheterna vill inte mista utbildade hantverkare, familjerna får smugglas över till Holland. Där föds en dotter. Med den nyfödda och flera småbarn till kliver de ombord på ett gungande skepp. Efter två månader till havs, inklusive ett nödstopp i norsk hamn, kommer de till Helsingborg. Därifrån blir det hästskjuts till Eskilstuna.

Livet i Sverige blir inte som de tänkt sig. Likt många andra blir de snart skuldsatta. Fristadens ledning upplever dem som krävande, och ovilliga att lära ut smidet. Själva känner de sig dåligt behandlade och hotar att lämna Eskilstuna. Trots allt stannar släkten kvar och Solingensmidet får fäste i Fristaden.

Utställningstext 2
Kvalitet framför allt
När smeden levererat sina färdiga klingor till krigskollegiet, började en noggrann kontroll. En klinga måste ha rätt tjocklek, vikt och längd, vara väl slipad och polerad och ha jämn egg. Tången, den del av klingan som håller ihop den med fästet, måste vara stark och av segt järn.

Varje klinga sattes i en maskin som böjde den åt båda håll. Sedan spändes den fast med skruvtving mot ett bord. Besiktningsmannen lyfte upp spetsen med fingrarna och släppte den så den slog i bordet. Slutligen höggs den två gånger i en halvcylinder av plåt eller järn, fäst på en läderdyna. Om klingan efter allt detta blev bucklig, flagade, fick hack i eggen eller bräcktes, kastades den bort. 

Utställningstext 3
Sabel för artilleriofficer
Tillverkningsår: kring 1825.
Tillverkare: Christoffer Zetterberg
Övrigt: Märkt IS & C. Etsade ornament. Bygelfäste av mässing.
Kavel av trä klädd med läder och lindad med koppartråd. T
råden har möjligen varit försilvrad.
Balja av plåt märkt Zetterberg under krönt E för Fristaden.

Ordförklaringar
Fäste – handtagKavel – den del av handtaget där man håller handen. Kallas även grepp.Balja – höljet eller fodralet som vapnet förvaras i när det inte används. 

Om Eskilstuna Fristad
Genom ett riksdagsbeslut 1771 grundades Eskilstuna Fristad, Sveriges första fristad. I Fristaden skulle småföretagare som ägnade sig åt järn-, stål- eller metallförädling, fritt få etablera sig och bedriva sin verksamhet fria från skråtvång och tullavgifter. Statens önskan var att genom detta främja och utveckla den inhemska järnindustrin.

Mer information
Elin Eriksson, antikvarie, Eskilstuna stadsmuseum, e-post elin.eriksson7@eskilstuna.se,
tfn 016-710 24 09, 073-950 61 94

Bilden:  Dingervärja tillverkad av Johan Abraham Dinger. Foto: Ulf Rehnholm.