Att bli en blåval

Det är nu precis en månad sedan praktiken här började. Små sköra blommor har spräckt det hårda skalet som långsamt värms upp och mjuknar, men vi är mitt i staden och ser bara små delar av jordens storslagna ombyte. Men även här känner vi doften av hennes nakna hud under den vita, tjocka ullkoftan hon slängt av sig och det räcker. 

Hennes feromoner väcker liv där ansiktsmusklerna stelnat i en lagom deprimerande passfoto-min. Vi lever! Det hade jag glömt. Och att leva är ganska bra om man vill jobba med terapi. Det är även bra att vara lite som en blåval. Dom är fredliga, kärleksfulla och bra på att fånga upp signaler. Det tar tid att bli en bra blåval. 

En manlig vän till mig brukar säga att kvinnor vill att han ska höra det dom inte säger. Det tycker han verkar svårt. Blåvalar kan höra ljud som har för hög frekvens för det mänskliga örat. Kanske kan dom till och med höra det både män och kvinnor bara viskar med hjärtats blåshål.

Lukta. Lyssna. Blås.