Masklöst vårregn

Regnet i förmiddags var svart. Jag såg det på den genomskinliga plasten. Vi andas smuts. Kanske är det därför jag känner att jag inte har andats ända ner i bottnen av lungorna på alltför länge. Eller så är det för att jag inte hunnit ta hand om den varma källa blandad av rädsla, litenhet och ledsenhet som puttrar under fötterna och står en upp i halsen när man ger sig ut på bergsklättring utan dykardräkt och glömmer att gråta minst en gång i veckan.

Utan mask står vi nakna, varma och nyfödda och ser oss hoppfullt omkring. Finns där någon som väntar? Någon som tar emot mig med utsträckt, varmblodig famn? Pumpande röd vätska som kan väcka det frusna vattnet till flödande liv. Finns det tillräckligt många som är redo att älska för att vi ska överleva?

Utvecklingen som psykolog är en ganska rak väg; det är ungefär som att lära sig spela piano, jonglera och översätta poesi samtidigt - inte lätt men övning ger färdighet. 

Utvecklingen som människa är inte lika lätt att äga och kontrollera, men den utgör ändå förutsättningen för att tända den magiska gnistan i cirkuskonsterna - att gå från tekniker till artist. Eftersom jag svurit mig sanningen bekänner jag att det är denna tanke som tagit formen av ett rovdjur smygande i det våta gräset. Hjärtat flimrar, sinnena fladdrar; hur kan en skräckslagen gasell bli en trygg, varm guide och stadig björn-mamma att knyta an till för misstänksamt längtande lössläppta andar? Plötsligt känns det bråttom. Ska jag hänga upp och ner i ett fikon-träd i Indien några månader? Borde jag odla skägg och rulla mig en turban? Eller plastik-operera in två goda klein-bröst? Bränna allt jag äger och ge mig med hull och hår till någon afrikans kannibalisk urbefolkning tills de grillat och ätit upp alla mina rädda köttstycken? Måste jag gå i egen-terapi igen? Och varför tror jag fortfarande på psykolog-yrket när jag själv har avskytt att gå i terapi, även långt innan jag började utbildningen? Iallafall så gör jag det. Och ännu mer efter min praktik här. Naturens läkande och växande kraft är ingens ägodel men den vandrar som närande saft genom de med rötterna djupt i myllan. Jag ser den till exempel i Johans brännheta aura, i Anitas sagolika ögon, i Susannes ansikte som blir som en sommaräng när hon ler, i Zanas intelligenta blick, Mimis förlösande kommentarer eller Evas mjukt värmande kroppsspråk. Den färdas där den får - precis liksom kreativiteten andas genom skaparen eller lusten bränner oss levande - förmågan ligger i öppenheten att bli ett verktyg för större makter.

Hur "man" bäst skyndar på något som inte går att kontrollera är en fråga för regn-gudar och tåg-bolag men jag hoppas på andra möjligheter än operationer, stympning och otympliga resor. 

Av med skorna, öppna fönstren och släpp in anden.