Punktlig besvärjelse

Punkt 1: varför skriver jag den här bloggen?

Punkt 2: vad har hänt i veckan?

Punkt 3: om ilska - en av de mobbade emotionerna

Punkt 4: varför är detta viktigt nu?

Punkt 5: sov gott

1:

Varför skriver jag? Johan, den varmaste och mest levande chef jag någonsin mött, erbjöd mig att göra det.

Johan har skapat ett klimat i sitt företag där människor får lov att prova, växa lära, fumla, falla, resa sig igen och också känna sig levande. Det krävs en fullödig, modigt ömtåligt blommande - i medvind och motvind - människa för att acceptera detsamma i andra omkring.

Därför skriver jag. Om hur det känns att ta sina första staplande steg ut i ett yrke med enormt ansvar. Vilka tvivel som kommer upp. Som måste komma upp om det ska vara möjligt att en dag göra verklig nytta.

Som alla kreativa uttryck skiftar elegans och autenticitet med tillstånd och omkringstånd men jag försöker alltid skriva från hjärtat.

Jag tillåter mig en liknelse inspirerad av en klok man;

Hur känner en hjärtkirurg första gången han håller en patients hjärta bokstavligen i sina händer? Finns det ett värde i att få veta? Att läsa hans berättelse? 

Även om det finns tusentals fullvuxna ytterligt mer kompetenta kirurger där ute så går det där första hisnande ögonblicket aldrig riktigt att återskapa. 

Om man fnyser och frustar åt hans barnsliga skräck behöver man inte läsa. Men det kanske säger något viktigt. Om något man glömt, missat eller inte förstått.

Vill man veta hur kirurgen verkligen kände eller höra en tillrättalagd reklam-jingel? Kanske det senare om man ska opereras av henne eller honom imorgon! Men varför inte annars ta ett djupt andetag och upptäcka den mänskliga naturen i ett skälvande ögonblick...dödsångest, omnipotens, panikartad rädsla...

(Om någon skulle bli irriterad eller övermannad av projektion av denna metafor eller något annat jag skriver ber jag er att svara öppet med ert fulla namn och själva bidra med ett eget alster som känns  härligt tryggt och moget)

2:

 I veckan har jag varit på Marte Meo och jag kan förstå varför det är så populärt. Det hamnade i måndags på min önskelista över möjliga påbyggnadsutbildningar efter psykolog- och psykoterapeutprogrammet. Tillsammans med mindfulness, liedetecting, bildterapi och sexologi. 

AV-EGEN-KRAFT(betydelsen av marte meo)-FINGRET pekar träffsäkert på den vackra biten av tavlan och så börjar den växa av sig själv.

Vi skulle alla behöva tillägna ett av våra fingrar detta namn. Låt det peka mot det vackra, på dig själv och andra, och njut. Inget farligt kommer hända.

3:

Eller kanske...i en tid präglad med jag-är-alltid-glad-och-aldrig-jobbig-stämplar överallt har den livsfarliga uppdelningen "positiva" och "negativa" emotioner förgiftat dricksvattnet och skapat masshallucinationer.

På sin egen tid och plats har varje emotion ett ovärderligt syfte; att ge oss kunskap om vad som händer, berätta våra behov för omvärlden och driva oss till handling. Hur galen är inte världen när detta är något man inser på en psykologutbildning istället för något man lär varje barn som växer upp?

Ledsenheten, den visa frigörelsen, har fått munkavel. 

Själv har jag en livslång brevväns-relation med Ilskan. Vi kan skriva till varandra - men inte mycket mer. Kanske ses någon gång om året när vi båda har semester.

Först nu har jag börjat förstå. Långsamt går det här. Men jag har tydligen lyckats överleva länge nog utan skydd för att inse att det ÄR länge nog.

Ilskans uppgift är inte att attackera vilt omkring men för att hindra detta behöver den inte förpassas till mörka vrår. Låt den bli din stolta gränsvakt; "hit men inte längre" säger den och gör det möjligt att vara mjuk och masklös, om man vill, bland förakt och förtal.

Ilska. Alla har vi vår egen blandning. Min är allt för ofta uppblandad med lika delar rädsla. Salt och jord eller bensin och vatten. Blandningen håller mig fast i ett gränsland där all kraft vänds till förgörelse inåt. Sikte mot mage, bröst och hals. Fastlåst i kedjor med avskuren vänsterarm. Omkring mig står skoningslösa spöken med frätande armar och lavasprutande munnar. De slickar marken framför mina fötter med vinande, sprakande, fräsande ljud. Ånga mot asfalt. Kniven i min hand har fallit. Jag plockar upp den gång på gång för att försvara mig. För att beskydda något som skändats. Men jag fumlar och tappar den gång på gång på gång. Min högra hand är stark och villig men någonting svart har träffat mina ögon. Jag ser inte klart. Det svider. Svart galla i ansiktet. Skam. Spottad ur en torkad narig mun. Och jag tar det. Jag låter skammen från den väsande reptilen fräta sig under huden och bli min. Som jag lärt mig. Allt ditt är mitt. Om du är ful så är jag det också. Om du plågas av din otillräcklighet så ska jag gömma mig och aldrig tala. Ett frivilligt offer men frivilligt i barnslig tillit.

Ilska. Utan ilska skulle ingen orka kämpa för social och politisk rättvisa. De starka men själviska skulle snart äta ur allas våra munnar. De fattiga bli arbetskraft åt de tursamma eller hårda. De smärtsamt begåvade bli leksaker till de avundsjuka. Att det bara är väldigt - oh, ja, väldigt - mycket på det viset och inte helt och hållet kan vi tacka det brinnande, rödvioletta eldklot vi kan kalla ilska för rättvisa eller skyddande ilska för.

Om kvinnor vågade känna samma lejonlika ilska inför orättvisor mot dem själva som kommer otvingat när någon vill skada deras lilla ammande barn skulle världen vändas ut och in. Om energin i all elakartad skam (orättfärdigt påförd utifrån) frigjordes - speciellt med tanke på de känsliga hjärtan som bär på den - skulle oceaner fyllas till brädden. Av tårar. Av skönhet. Av kärlek.

Låt de blinda höra dånet. Vagga till sömns - och pumpa sedan liv i de själar som törstat ihjäl av uttorkade drömmar. Låt dödskallarna frusta och stöna när benen beköttas. Sprattla till liv under buskar och broar. För där gror fröer av stolthet och mod till blommor av frihet.

4:

Att lära känna en känsla. Att inse varje känslas värde, syfte och funktion är lika viktigt för patienten som för terapeuten. Alla har vi någon känsla vi inte riktigt är nära. På terapeutens axlar ligger ansvaret att lära känna sig själv. 

Och vi kan tacka Guden eller Gudinnan för den resan som sedan ger empati till patientens egen strapats!

5:

Sov gott