Snörpta tillgångar...

...som en knuten knut sitter jag här idag med Maggie som ett plåster. 

Kommer gallret ge efter? Kommer jag räcka? Är mina instinkter egensinniga nog att vinna kriget som inte finns? Kan dom skriva? Eller är vad du läser nu bara orden från en fumlande, halvblind tolk? 

Stolta, vackra känslor har musiken som sin bästa vän!

Det är iallafall något stort på gång...en fot i ursprunget och en rot i myllans mitt. Yrket tvingar en att söka; för att bli professionellt professionell måste man bli djupaste djupt personligt personlig. 

Och jag undrar vad som skulle hänt om Sofia, 7 år, såg mig nu. Om du kunde se mig nu. Lilla du. Stora du. Skulle du förlåta mig?

Ibland säger inälvorna bara "stopp", stanna" men man kan inte lyda. Så de släpar efter där man rusar fram över tangenterna. Varken melodin eller rytmen passar in. Naturen är oförstående och kroppen förnärmat motvillig till den galenskap vi godkänner. 

Ibland känns det som att universums alla sanningar magiskt skulle uppenbara sig i sin äkta form sig av sig självt om bara allting var alldeles stilla, i bara en tillräcklig stund. 

Veckans tankar (och mina försök att reda ut människo-barnet som blivit det intrasslade människo-garnet...) är att varje människa har tre former; (1) den formbara, fullkomligt ofullkomliga och perfekt operfekta "personligheten" som skiftar genom livet och påverkas av varje erfarenhet, (2) grundkärnan vi föds med och som alltid är densamma; den vi lätt tappar på vägen och alltid någonstans längtar tillbaka till, den som känns som vårt äkta jag eller det lilla barnet inom oss, den som bär med sig en intuitiv karta över vårt öde och väg och (3) den delen som egentligen inte är vi utan allt; enigheten med allt bortom tid och rum, underbarheten bortom motsatser...

Men veckans tankar skulle inte ens behövas om allt var stilla. När allt är självklart finns inget att tillägga.