Tjuren och maffian

Nu har jag dragit ut på bloggandet hela veckan, men det är fredag och om jag inte gör det nu får jag sitta här inlåst efter stängning och leva på det som luktar lite konstigt i kylen över helgen.

Jag väljer att ta blogg-tjuren vid tangent-hornen och skaka om huvudet på honom lite lagom lätt.

Jag vill ju inte missa en helg med mina italienska svärföräldrar (eller...?)! 

Förbi mig där jag sitter viner patienter in och ut ur terapi. Dom andas oftast lite lättare när dom viner ut; "hejdå" låter starkare än "hej" och deras kroppar tar upp mer plats på det lilla kontoret när de lämnar det. Äter dom bakelser och glass där inne? Nä. 

Vissa krampaktigt fasthållna knutar släpps upp, tillgångarna är inte längre lika snörpta och så börjar varelsen att impulsivt dansa... Smyg in, dansa ut! Mer eller mindre. 

Terapi är ett mysterium. Läs och samla så mycket information och kunskap det bara går innan, men lita till en naturkraft man inte bör försöka kontrollera i rummet...

Idag tänker jag på Yaloms' historia om terapeutens fru som är så orolig för sin mans depression, som han förnekar, att hon ber en annan terapeut att hjälpa honom genom att gå till honom som förklädd hjälpsökande; "han vägrar gå i terapi själv", säger hon, "men om du låtsas vara hans patient kanske du kan finna ett sätt att bota honom där".

Man kan inte hjälpa utan att själv bli hjälpt samtidigt. Liksom man inte kan ge en kram utan att få en. Efter terapin jag hade i morse instämmer jag ännu mer helhjärtat än jag trodde att jag visste.