¡Adios Amigos!

Det här är mitt första blogginlägg på rätt länge, och det är också mitt sista.

Jag måste erkänna en sak. Jag tillbringade orimligt mycket tid med att hitta rätt titel till det här inlägget. Som den uppmärksamme läsaren har noterat har jag en tendens att snöa in på populärkulturella referenser och gör således mitt bästa för att, hur krystat det än är, knyta ihop texter om finansiella transaktionsskatter med lösryckta textrader ur ”Master of Puppets”. Typ.

Hur som haver. Jag laborerade med ”Bland helgon, skurkar och vanligt folk”. Jag strök detta alternativ då jag inte vill att någon ska ligga sömnlös och fundera över vad jag menar med ”skurk”. Jag inser naturligtvis att jag kraftigt överskattar min betydelse för folks nattsömn, men jag vill inte riskera något.

Jag funderade också ett ögonblick på ”Den sista färden”, men insåg snabbt att det kan ge upphov till associationer som leder… fel. Andra alternativ som övergavs inkluderade ”The end”, ”First and last and always” och ”Kort biografi med litet testamente”. Jag tror att det kanske säger något om min morbida musiksmak, men jag tyckte inget riktigt passade. Då kom jag på det.

Titeln är lånad (stulen) från Ramones sista studioalbum som kom 1995. Inte deras bästa alster, men innehåller några guldkorn, bland annat den underskattade ”She talks to rainbows”. Jag är medveten om att titeln kanske inte är den allra mest originella eller fantasieggande, men sammanfattar ganska bra vad jag vill säga.

Efter knappt fyra år på Finansförbundet, och en sju-åtta år totalt i de finansanställdas tjänst, tackar jag för mig. Jag tackar för att jag har fått jobba med er och för er. Jag tackar för att jag har fått vara med och förhandla kollektivavtal, hålla utbildningar, svara i vår rådgivning och gå strejkvakt. Jag tackar för att jag fått umgås med och lära mig av mina omtänksamma och skickliga kollegor.

Det fackliga arbetet, och det fackliga medlemskapet, har aldrig varit viktigare. Utan starka fackförbund måste vi alla till slut böja oss för en verklighet där priskrig på arbete blir ett normaltillstånd. Utan starka fackförbund kan företagen spela ut de anställda mot varandra. Utan starka fackförbund kommer vi i framtiden att sakna möjligheten att genom kollektivavtal slå fast en lägsta nivå som gäller för alla.

Företag ska inte kunna konkurrera med usla villkor. Och jobbsökande ska inte konkurrera med varandra.

En anställd ska våga bli arbetslös och ha råd med det under tiden han/hon befinner sig mellan jobb.

En anställd ska våga komma med synpunkter och vara ifrågasättande utan att riskera att bli uppsagd.

Inget av detta är gratis, och inget av det är hugget i sten.

Det kan låta som en klyscha att påstå att ”tillsammans är vi starka”, men det finns en anledning till att det har blivit en ofta använd fras. Det är helt enkelt sant. Du har ingen som helst möjlighet att kräva anständiga arbetsvillkor och inflytande, om jag är beredd att sälja mitt arbete för halvtaskiga villkor och noll inflytande. Det är bara tillsammans vi kan ställa dessa krav, och det är bara tillsammans vi kan nå framgång!

Hey! Ho! Let’s go!

Magnus Lundberg, tf förhandlingschef och ombudsman på Finansförbundet (ett litet tag till)