Clausenligan får guldfeber

Idag fyller Cliff Burton 52 år. Eller, rättare sagt, han skulle ha gjort det om inte Metallicas turnébuss kört av vägen i Småland i september 1986. Cliff dog i kraschen, och Metallica miste en briljant basist. Bandet brukar för övrigt inleda sina konserter med Ennio Morricones fantastiska stycke ”L’Estasi dell’Oro” från “Den gode, den onde, den fule”; en av mina absoluta favoritfilmer. I en scen mot slutet av filmen springer Tuco (den fule) frenetiskt omkring på en kyrkogård och letar efter en grav som ska innehålla 200 000 dollar, alltmedan musiken hjälper oss tittare att förstå vilken galenskap hans guldfeber innebär. Associera fritt.

Jag säger inte att det är galenskap, men jag behöver hjälp med att förstå logiken bakom besparingsåtgärder på 900 miljoner euro när man samtidigt delar ut nästan det dubbla till aktieägarna. Tror ägarna på fullaste allvar att det går att inkassera jättevinster i all evinnerlighet samtidigt som man skär ner med gigantiska belopp? 900 miljoner euro är inte direkt felräkningspengar; när blir en organisation för slimmad för att kunna motsvara ägarnas förväntningar? Marcus Wallenberg sa en gång om devalvering att det var ungefär som att kissa i byxorna – det värmer gott i början men sedan blir det obehagligt. Och, skulle jag vilja tillägga, inte är det särskilt långsiktigt heller. Jag får samma känsla i detta fall.

Det är inte aktieägarna som kommer att drabbas av besparingarna, det är jag tämligen övertygad om. Det är snarare de anställda och kunderna som återigen kommer att bli föremål för en jakt på såväl kostnadsminskningar som intäktsökningar.

Gott, ont eller fult?

Magnus Lundberg, jurist och ombudsman på Finansförbundet