Stereotypa inslag i golfsvingen oavsett slaglängd

I Fredrik Tinmarks avhandling har han studerat rörelsen hos golfare för att öka kunskapen om hur nervsystemet väljer rörelsestrategi i komplexa rörelser där antalet möjliga lösningar är stort. Mer specifikt studerades om biomekaniska faktorer som både kan förenkla kontrollen och minska variabiliteten i utförandet prioriterades.

I avhandlingen ”Bimanual movement control: insights from golf ball striking” första studie deltog 45 golfare, både kvinnor och män, som spelade på professionell eller elitamatörnivå. Resultaten visar att golfspelarna, oavsett kön, expertisnivå och slaglängd, använder sig av samma rörelsekedja där kroppssegmentens maximala rotationshastigheter nås i ordning inifrån och ut, det vill säga från kropp till klubba.
– Det är känt sedan tidigare att denna strategi är fördelaktig när kroppen ska maximera hastigheten i ett distalt segment (hand) eller redskap, men inte att samma strategi används både vid höga och låga hastigheter i bimanuella rörelser. Denna strategi kan förenkla både kontrollen av rörelsen och vara fördelaktig för att uppnå god precision, säger Fredrik Tinmark.

I den andra studien presenteras ekvationer för att kunna studera mobilitet i rörelser där båda händerna greppar ett objekt eller ett redskap. Mobilitet är ett mått på hur känslig en punkt eller ett segment är för påverkan i olika riktningar och är en funktion av relationen mellan olika kroppssegment. I komplexa rörelser, där flera rörelser kan användas för att lösa en given uppgift, kan den konfiguration väljas som maximerar mobiliteten i önskad rörelseriktning och minimerar densamma i andra riktningar för att minimera effekten av eventuella störningar.

I den tredje studien visade resultaten att mobiliteten för klubbhuvudet är som högst i klubbhuvudets rörelseriktning vid träffögonblicket. Samtidigt är mobiliteten som lägst i den riktning som är vinkelrät mot rörelseriktningen. Denna reglering av mobilitet indikerar att nervsystemet väljer ett rörelseutförande som vid träffögonblicket främjar rörelse i samma riktning som klubbhuvudet och motverkar rörelse som är vinkelrät mot denna. Mobiliteten reglerades på samma sätt oavsett slaglängd och oavsett expertisnivå.

I den fjärde studien undersöks en metod för att bestämma krafter vid greppet i syfte att kunna studera hur respektive hand påverkar golfklubban under svingen. Med en sådan metod kan ytterligare kunskap nås om betydelsen av att använda två händer och två armar jämfört med en hand och en arm när ett redskap ska manipuleras. Resultaten från denna studie visar att det krävs mer metodologisk utveckling innan tillämpning.

Avhandlingen visar att inte bara maximala golfslag utan även submaximala utförs med en proximal till distal sekventiering. Av detta kan golfutövare lära sig att inte medvetet försöka träna in olika ordning på rörelsekedjan för olika slaglängder. Till sist visar avhandlingen att nervsystemet verkar reglera mobiliteten i klubbhuvudet så att den är som högst i rätt riktning precis vid träffögonblicket.

Anledningen till att golf valdes som modell i avhandlingen är att den lämpar sig bra för att undersöka kontrollen av komplexa bimanuella rörelser. Fredrik Tinmark har dessutom en lång bakgrund inom golf och att så många professionella deltagit är resultatet av ett samarbete med Svenska Golfförbundet.

Läs mer om avhandlingen på GIH:s webbplats, www.gih.se/disputationft

För mer information kontakta:

Fredrik Tinmark, doktor i medicinsk vetenskap GIH, tel: 070-212 39 09
Louise Ekström, kommunikationsansvarig, GIH tel: 08-120 53 711 eller 070-202 85 86