"Gud tog ifrån dem förståndet, men gav dem kärlek istället".

Lastbilen med kläder hade kört i snöglopp och kyla ända från Göteborg. Till slut nådde man det lilla barnhemmet vid foten av Albaniens berg. Det var som att kliva in i helvetet, berättar min kompis. Fukten rann från väggarna. I sängarna låg utmärglade, stelfrusna barn. Ett hem för utvecklingsstörda, för dem som ingen ville veta av. Men när klädpaketen började delas ut, var det som om något tändes i de ungas ögon. Det blev som en scen ur Karl Bertil Jonssons julafton. En pojke med downs syndrom kramade ömt en sliten fotbollströja. En autistisk flicka borrade näsan i ett par raggsockor som en gång sytts av en västgötsk farmor till sitt barnbarn. Någon fann ett kramdjur i ett av paketen. En annan en docka med hår som gick att kamma. Den kvällen somnade alla gott i barnhemmet. 

På natten kom byborna på besök. De hade hört talas om den svenska hjälpsändningen. I skydd av mörkret bröt de sig in i salarna, slet kläderna av barnen, stal deras leksaker och försvann...Jag gråter inte ofta. 20 år som reporter på Expressen har gjort mig lätt cynisk och kallhamrad. Jag har upplevt svältkatastrofen i Sudan och inbördeskriget i Kongo. Min väns skildring av ondskan i Albanien gör mig mer förbannad än sorgsen. 

Men när jag läser programbladet till Glada Hudik-teatern ”Trollkarlen från Oz” kommer tårarna. På ett uppslag går man igenom ensemblens olika handikapp och jag läser bland annat under rubriken ”Aspbergers syndrom”: ”Har en hög ambition att göra rätt, vara noggranna, följa regler och vara rättvisa. Det är ofta mycket ärliga människor som kommer i tid och har ett starkt sinne för detaljer.”Inte ett ord om svårigheterna, bara om möjligheterna. Och det är inte för att vara politiskt korrekt, det vet jag. Utan för att alla som jobbar med utvecklingsstörda vet att det är sant.

Jag är svag för upprättelse. Jag är uppvuxen med en sorts handfast, jordnära humanism som inte har några speciella politiska eller religiösa förtecken. När den blyge Todd till slut vågar ställa sig upp på skolbänken i slutscenen i ”Döda poeters sällskap” eller när den totalförlamade mannen lockas ur sin livsleda av sin färgade assistent i ”En ovanlig vänskap”... ja, då går jag igång. Då kommer ståpälsen.

Eller ta mina resor med Glada Hudik-teatern, både de yttre och de inre. Jag står en dag på taket av Empire State Building med Maja Karlsson som är född med downs syndrom. I en annan tid, i ett annat land hade hon varit hänvisad till ett kalt rum på en institution. Nu är det hon som med sin nyfikna, ömsinta blick hjälper mig att se New York och världen i ett nytt ljus. Flyttar min tillvaro några tum.

Den engelske författaren Henry Nouwen brukar ta med sin utvecklingsstörde vän på sina resor: ”Det uppstår alltid som en sfär av godhet och kärlek runt min vän.”Eller som en klok man sa om de utvecklingsstörda: ”Gud tog ifrån dem förståndet, men gav dem kärlek istället.”

En dag, vill jag tro, orkar inte ens albanska bergsbor stå emot den kraften. 

- Petter Karlsson