Utsatta EU-medborgare är ingen enkel fråga

Det går inte att förbjuda fattigdom. Inte heller kan man förbjuda fattiga människor från andra EU-länder att söka lyckan i Sverige. Den fria rörligheten gäller dem i lika hög grad som alla andra. Samtidigt blir det allt tydligare att det faktum att allt fler utsatta EU-medborgare utan vare sig jobb eller bostad söker sig till Sverige skapat en på många sätt ohållbar situation. SVT:s Uppdrag granskning har i två program (16/9 och 23/9) skildrat hur lagar och regelverk krockar och hur kommunerna och Migrationsverket har olika syn på vilket ansvar Sverige har för EU-migranterna och deras barn. Uppdrag granskning tar även upp problematiken runt att tältläger upprättas på privat mark och att människor bryter sig in och flyttar in i tomma sommarhus i glesbygden utan att myndigheterna har möjlighet att göra något åt det. Bland annat till följd av den lag som kräver att den som olagligen bosatt sig på någon annans mark måste kunna identifieras för att kunna vräkas.

Vi på Göteborgs stadsmission har under flera år arbetat med gruppen EU-migranter. Framförallt möter vi dem vid vår verksamhet Crossroads som vänder sig till just utsatta EU-medborgare och tredjelandsmedborgare med uppehållstillstånd som är hemlösa och/eller arbetssökande. För oss på Göteborgs stadsmission är det tydligt att det inte finns någon entydig eller enkel lösning på den rådande problematiken. Vi har därför valt att arbeta individfokuserat och i huvudsak ge dem som söker sig hit råd och information om hur det svenska samhället fungerar och vilka rättigheter och möjligheter, men även skyldigheter, den som vistas i Sverige har. Syftet är att utifrån den hjälpsökandes önskemål stärka individens möjligheter att ta ansvar för sin egen situation. Gruppen EU-migranter består dessutom av många olika sorters människor, långt ifrån alla är ifrån Rumänien eller Bulgarien, har romskt ursprung eller försörjer sig på att tigga. Och även bland de rumänska romer som Uppdrag granskning främst handlade om och som brukar sitta utanför matbutiken med en pappersmugg, ser önskemålen olika ut. Vissa är här under en kort period för att få ihop så mycket pengar som möjligt för att ta med hem till sin familj, andra önskar inget hellre än att få ett riktigt arbete och en bostad och etablera sig i det svenska samhället med allt vad det innebär.

När det i den debatt som följt av bland annat Uppdrag gransknings program ropas efter handling är det betydelsefullt att hålla i minnet. En annan sak som man bör tänka på är att det handlar om mycket fattiga och utsatta människor. Självklart bör samma regler gälla alla och naturligtvis är det problematiskt med den nedskräpning som följer av olagliga bosättningar. Men den stora frågan är trots allt vad vi kan göra här och nu för att minska utanförskapet och se till att de fattiga EU-medborgare som vill och försöker har möjligheten att ta steget in i värmen. Hur gärna man än skulle önska är det orimligt att tro att det räcker med att trycka på för att EU-migranternas hemländer skall leva upp till sina skyldigheter, eller att antalet fattiga som kommer hit skulle minska inom överskådlig framtid. Vi måste därför göra vad vi kan för att stödja och hjälpa dem som är här i Sverige. Ansvaret ligger i grunden hos myndigheterna. Men de idéburna organisationerna, kanske framförallt Stadsmissionerna, har unika kunskaper och erfarenheter av att möta fattiga EU-migranter, vilket behövs om vi skall kunna hitta en väg framåt. Något vi måste göra om vi inte vill se parallellsamhällen växa fram.