Ugandavistelse skakande upplevelse för Grontmij-arkitekt

Grontmij-arkitekten Emilia Hallin har kommit hem efter sin sejour i Uganda där hon hjälpte till att planera för utbyggnaden av en befintlig skola. Trots att hon var förberedd på att få se fattigdom och tuffa förhållanden var upplevelsen omtumlande.

Emilia Hallin åkte till Uganda som en del i ett projekt för Arkitekter Utan Gränser, och hon har tidigare erfarenhet från liknande projekt på Västbanken. Men mötet med den ugandiska verkligheten blev omskakande.

– Det var en större utmaning än jag kunde tro på förhand, säger Emilia Hallin. Uppgivenheten och bidragsberoendet var mer omfattande och människorna hade också svårt att förstå vad jag gjorde för nytta där när jag inte kom med en påse pengar.

Uganda nämns ibland som ett positivt afrikanskt exempel, åtminstone när det gäller ekonomisk tillväxt. Men skillnaderna mellan stad och landsbygd är hisnande, och tillväxten sker från en mycket låg nivå. Bara runt femton procent av befolkningen bor i städerna, och för de övriga 85 procenten handlar utmaningen sällan om att skaffa utbildning, den handlar om att skaffa mat. Och då blir lösningen ofta att försöka komma över så mycket odlingsbar jord som möjligt. I ett land där infrastruktur och kommunikationer är kraftigt eftersatta leder detta till isolering för landsbygdsbefolkningen.

– Förutsättningarna finns för utveckling i Uganda, bördig jord, fiske i Victoriasjön, men min bild är att det saknas kunskap om hur det ska gå till, säger Emilia Hallin.

Kultur som vant sig vid bistånd
Emilia Hallin vittnar också om en kultur där man vant sig vid bistånd.

– När jag kom var förväntningarna att vi i Arkitekter utan gränser skulle rita, bygga och betala för utbyggnaden. Så det första jag fick förklara var att ASF inte jobbar så. Vi vill gärna samarbeta med dem, men vi kommer inte att ”ge” dem en helt ny byggnad. Så en stor del av arbetet blev att hjälpa dem att bygga upp en egen verksamhet som kan generera pengar, och att bistå dem med kunskap om hur de kan söka medel från större bidragsgivare.

Det förekommer en hel del investeringar i Uganda, inte minst från kinesiskt håll, men de arbetstillfällen som skapas leder inte alltid till ett långsiktigt uppsving för ugandierna. Man använder sig av arbetskraft från Uganda men alla höga befattningar är det kineser eller västerlänningar som har. Och vinsterna stannar inte landet, utan den utvecklar istället Kinas ekonomi.

Upplevde uppgivenhet
Många gånger upplevde Emilia Hallin stor uppgivenhet och kände att det var väldigt svårt att veta vilket som var det bästa sättet att bidra på.

– Det är svårt att se några enkla lösningar. Jag drömmer på nätterna att jag är där igen och ständigt ställs inför nya problem.

Sedan Emilia Hallin kommit hem har hon fått klart för sig att det finns andra på företaget som arbetar med projekt i Uganda. Jan Klevås på Grontmij i Malmö har arbetat med landsbygdselektrifiering i landet, framför allt som rådgivare till den statliga myndigheten Rural Electrification Agency. 

– Detta är precis vad jag tror att man måste satsa på, säger Emilia Hallin. Man måste börja med att hjälpa dem att förbättra infrastrukturen i landet. Med fungerande el, bättre vägar och vattenförsörjning kommer man långt. Och då känns det bra att komma hem till ett företag som jobbar med dessa frågor dagligen. Jag hoppas att vi kan fortsätta sprida vår kunskap, både i Sverige och i övriga världen.