Öppen Scen - keramiska möten Sverige/Belarus

Krukmakeriet är ett av världens äldsta hantverk, sedan forntiden har människor över hela jorden tillverkat kärl av lera och eld. Råvaran och tekniken har varit allestädes närvarande. Bruksföremål att nyttja vid tillredning och måltider, till förvaring, konservering och transport.

I Europa såldes ännu i början av 1900-talet bruksföremål av keramik i stora mängder  på marknader i städerna och på landsbygden. Det handlade om småskalig tillverkning med traditionella metoder. Men den moderna tiden var i antågande. Redan under 1800-talet började det masstillverkade industriporslinet att tränga ut hantverksprodukterna. I slutet av 1800-talet och sedan i ökande takt under 1900-talet kom nya material in på marknaden: emaljerad plåt, rostfritt stål och, i mitten av århundradet,  plasten. Utvecklingen gick naturligtvis inte i samma takt överallt, snabbare i de tidigt industrialiserade länderna i Europa och långsammare i andra delar, men tendensen var överallt densamma. 

När man betraktar den traditionella “folkliga” keramiken slås man av likheten, släktskapen och närheten i former, färger och uttryck. Delvis handlar det om materialet  och tekniken: När kärlet snurrar på drejskivan så ligger det nära tillhands att dekorera  med linjer, spiraler och vågor - ristade eller målade. Funktionerna är också grundläggande, många hantverksprodukter är ju till sitt utförande sant “funktionalistiska”. Men självklart har det också handlat om att krukmakeritraditionens former och färger på olika vägar har spridits över kontinenten, inte minst genom den månghundraåriga gesällvandringstraditionen.

Krukmakerihantverket för idag en tynande tillvaro, efterfrågan på traditionell keramik är obetydlig. De få krukmakare som ännu är igång har svårt att få lönsamhet i  verksamheten, det handlar om att hitta andra utvägar och att anpassa sig till marknaden. “Tradition och förnyelse” är dagens mantra... 

Utställningen är ett keramiskt möte mellan Sverige och Belarus (Vitryssland) - två  länder som ligger ganska långt ifrån varandra men som förenas i hantverket. Vi möter här fem “krukmakare” och deras verk. Från Belarus: Mariya Radzko och Vasili Lohvin. Från Sverige: Elisabet Hallgren, Monica Johansson och Lars Andersson. I utställningen visas också historiska exempel från både Sverige och Belarus.

Här finns exempel på såväl tradition som förnyelse. Vi ser många likheter, men naturligtvis även skillnader. Välkomna att beundra, begrunda och reflektera!

Kjell Lööw, museichef