Kunskapsluckor ger dålig konkurrenskraft

Den svenska konkurrenskraften har försämrats som en konsekvens av ökad levnadsstandard med allt högre löner och omkostnader. Resultatet är att industriföretag och ibland hela branscher tvingats göra sig av med stora delar av personalen. Arbetstagarorganisationer som LO har ofta ryckt på axlarna åt utvecklingen och menat att det är fel på affärsidén om företaget inte kan betala avtalsenliga löner och semestervillkor.  För att skapa nya arbetstillfällen har politiker, arbetstagarorganisationer och arbetsgivare hävdat att Sverige måste bli en kunskapsnation som sticker ut i mängden. Men verkligen börjar hinna ikapp de fagra orden. Med rätta är det allt fler som börjat uppmärksamma att svenska elever tappar mark i jämförelse med elever i andra länder i Europa och världen. Situationen börjar bli prekär och som alltid i sådana situationer ska den skyldige pekas ut. Följaktligen skyller Folkpartiets ordförande Jan Björklund på den socialdemokratiska politikens tidigare försyndelser medan Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly och socialdemokratiska företrädare menar att orsakerna står att finna i otillräckliga resurser. Delar av beskyllningarna har ett mått av riktighet, men det är att förenkla problematiken.

På 70-talet inleddes en omvälvande förändringsperiod i Sverige då politiken flyttade in på arbetsplatserna och kollektivet skulle ges ett större inflytande över landets produktionsresurser. Ett tiotal år senare hade det bland annat resulterat i löntagarfonderna som, i ett genomförande fullt ut, i dag skulle ha inneburit att det privata näringslivet förstatligats. Den fria uppfostran myntades också på 70-talet och innebar att barnen skulle utvecklas på sina egna villkor, i sin egen takt. Ett nej blev fel och fult medan ”javisst lille vän” blev rätt. Vuxna skulle inte längre sätta gränser för vad som var rätt och fel utan barnet skulle själv lära sig att sätta gränserna. Resultatet är att många som gick i skolan då i dag som vuxna har abdikerat från sitt eget ansvar och pekar ut skolan som ansvarig för deras barns kunskapsluckor.  Ett flertal lärare på gymnasie- och högskolenivå vittnar om att många elever i dag har lässvårigheter. Eleverna kan dessutom inte uppföra sig i offentliga miljöer och visar inte hänsyn mot andra elever. Det här måste rimligen, helt eller delvis, beror på att föräldrarna inte tagit sitt ansvar.

Men visst har skolpolitiken de senaste 20 åren också haft en negativ inverkan. När betygen i praktiken avskaffades under 90-talet bland annat för att barnen inte skulle känna prestationsångest försvann också några av undervisningens viktigaste moment som är kontroll, återkoppling och uppföljning. Vuxenvärlden är numera så beskyddande att många barn blir mer än lovligt förvirrade och risken är att de inte kommer att kunna stå på egna ben i vuxen ålder. Otillräckligheten i  pedagogik och normsättning är därmed en mycket större fråga än bara skolpolitik. Det handlar om vår syn på uppfostran och det faktum att med många rättigheter följer också massor av skyldigheter, där det senare successivt blivit allt luddigare i vår barnfostran såväl som i skolans undervisning.

Även om politiker som Jan Björklund och Mona Sahlin stundtals skyller på varandra så har bägge ändå förstått det här sambandet. Men hur reagerar exempelvis Skolverket, Barnombudsmannen och Skolinspektionen på att skolk från och med höstterminen 2011 ska skrivas in i betyget? De protesterar självfallet med motiveringen att ett synliggörande av skolket riskerar att förstöra elevers självkänsla (!). Man frågar sig därför om politiker, myndigheter och näringsliv har tillräckliga insikter och om de delar samma målbild.

Sture Johansson, VD och konsult på Hamrin & Partners (2010-12-13)