Den blåfotade, exotiska svenska pappan

Det är tämligen svårt att kalla Sverige exotiskt – särskilt i vinterkylan när inget växer utom elräkningen och avsaknaden av kokosnötter, ananas och oliver i trädgården är total. Ändå ser vissa länder på Sverige med avund och drömmande blickar eftersom det är landet där papporna får betalt för att vara hemma med sina spädbarn. När svenska pappor observeras med sina små telningar, värmande nappflaskor på Ikea – kan det kanske jämföras med när människan tände sin första lägerbrasa? Eller när pappor följer med på tandläkarkontroll i förd blåa plastfötter, känns det lika exotiskt som när Darwin såg sin första blåfotade sula på Galàpagosöarna? (se bild). Det är så svensk familjepolitik presenteras utomlands – som något banbrytande för mänskligheten och upplyftande för den sociologiska forskarvärlden.

Skillnaden är att svenska pappors uttag av föräldraförsäkringen inte är ett resultat av evolutionen, utan av ständiga reformer och politiska beslut de senaste femtio åren – finansierade av miljarder av skattepengar. Och fortfarande tar sjuttiofem procent av mammorna ut föräldradagarna och endast tolv procent delar lika på uttaget. Många politiker i Sverige vill därför investera ytterligare miljarder och fördela föräldraförsäkringen femtio/femtio. Således skall de komma åt de sega strukturerna och de djupa kulturella traditionerna som gör att pappor inte lyder och utvecklas som samhällsingenjörerna vill.

Hur utvecklande är det dock för ett barn att mitt i den viktigaste anknytningsperioden byta primär trygghetsperson, avsluta amningen, utsättas för infektionsrisk, uppleva stor emotionell påfrestning och stress? Ibland har man inget val – men hur kan samhället upphöja det till norm?

Och visst kan vi hålla med om att det är positivt med engagerade pappor. Att barn behöver en nära relation och band till en farsfigur som ett viktigt och naturligt komplement till mamman. Men hur hamnade vi i att begränsa pappan till något som är aktuellt enbart barnets första levnadsår? Hur har vi kunnat glömma hur både pappor och mammor innan den industriella revolutionen varit aktiva i barnens fostran och utbildning, utan att för den sakens skull tvinga modern sluta amma och blåfotade pappor värma nappflaskor? En pappa är pappa hela livet och behövs i alla barnets olika faser på olika sätt. För har man barnet som utgångspunkt – är det barnets behov som måste få styra, inte arbetsmarknadens och jämställdhetspolitiska mål och visioner. Den exotiska blåfotade pappan är tyvärr ett resultat av ett svensk sociologiskt labbexperiment och gynnar vare sig människan som art eller dess avkomma.