Haros Jonas Himmelstrand i Tjeckiens parlament - bör Tjeckien följa Sveriges familjepolitiska exempel?

Du var nyligen inbjuden att tala i det tjeckiska parlamentet, till Tjeckiens arbetsmarknadsdepartement. Varför var du inbjuden?

Det är en lång historia som började med min bok ”Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige” som publicerades 2007. Boken ledde till en inbjudan att tala på ett riksdagsseminarium 2008. Jag översatte det 15 minuter långa talet till engelska och la ut det på nätet vilket ledde till ett dussintal föredrag runt om i Europa, i Kanada och USA. I Prag talade jag första gången 2013 vilket är ursprunget till årets inbjudan från National Center for the Family att tala om svensk familjepolitik på ett seminarium rubricerat Lika möjligheter i tjeckiska parlamentet. Eftersom Tjeckien befinner sig i ungefär samma familjepolitiska läge som Sverige på 1960-70-talet så är de intresserade att höra om utfallen av svensk familjepolitik. Gav svensk familjepolitik avsedda utfall?

Vad var budskapet i ditt tal?

Jag hade bara 20 minuter till mitt förfogande eftersom det översattes sekventiellt till tjeckiska. Jag berättade att Sverige är ett socialt mycket framgångsrikt land, särskilt materiellt sett och i spridningen av välståndet. Men just den förväntade goda utvecklingen som svensk familjepolitik med förskola förväntades ge har inte infriats. Det förväntade utfallet kan läsas i ”Familjen i framtiden”, en pamflett från det socialdemokratiska kvinnoförbundet i flera utgåvor under 1970-talet. Allmän förskola förväntades ge bättre akademisk och social utveckling hos barnen, bättre jämställdhet, kvinnor som befriades från sin modersroll och mer välmående vuxna genom arbetslinjen. Idag vet vi att ingen av dessa förväntningar har infriats: barnen mår sämre, lär sig sämre, Sverige har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader och kvinnors sjukskrivningar ligger på rekordnivåer. Det svenska experimentet med allmän förskola omfattar idag 93% av barnen från 18 månaders ålder och ännu fler från två års ålder. Möjliga utfall är självklart intressant för ett land som överväger att införa samma modell. Kausalitet är dock inte självklar, alltså att den massiva förskolesatsningen är en av orsakerna till problemen. Åtskillig psykologisk kunskap visar dock att kausalitet är rimlig. Jag behövde dock knappt säga det, vilket en professor i utvecklingspsykologi på konferensen bekräftade. Slutligen gav jag Finland som alternativt exempel med hemvårdsstöd sedan 1984 som används för över hälften av barnen under de första tre åren. Jag delade också några personliga reflektioner som boende i Finland om att föräldraskapet är starkare i Finland. Alla var väl bekanta med Finlands strålande resultat i PISA.

De andra talarna kom från Tjeckien - hur såg man på föräldrarollen och förskolans betydelse där?

Jag hade förmånen att ha en översättare till mitt förfogande och kunde därmed följa en hel del av diskussion. Det blev snabbt uppenbart att den tjeckiska utgångspunkten var helt annan än den svenska. De första talarna var tydliga med att ”lika möjligheter” aldrig kan få betyda att alla ska göra lika, samt att familjen är av avgörande betydelse för att nästa generation ska växa till sin fulla potential, och att föräldraskap är ett arbete som måste värdesättas. Särskilt parlamentsledamoten Nina Nováková var särskilt tydlig på dessa punkter. Jag fick flashbacks till det jag läst om från 1970-talet i Sverige där den svenska socialdemokraten Nancy Eriksson kraftfullt försvarade familjen och krävde ett vårdnadsbidrag. Konferensen i Prag var som att förflytta sig till en annan tid.

Sedan talade professorn i utvecklingspsykologi, Lenka Šulová, från Charles University of Prague – också en uttrycksfull kvinna i 60-årsåldern. Det var bestämda ord om hur familjen aldrig kan ersättas av förskola, och vikten av full föräldrakontakt med de första tre åren som minimum. Hennes slutkläm var: ”Ingen mor som vill ta omsorg om sitt barn ska någonsin hindras till detta av ekonomiska skäl”.

Menar du att kunskapen om anknytningens betydelse för barns utveckling och välmående är större i Tjeckien än i Sverige?

Ja, det går inte säga annat. Delar av vad den tjeckiska professorn sa hade varit närmast opublicerbart i Sverige. Det var närmast chockerande att höra en diskussion så fullständigt skild från den svenska och med så mycket mer kunskap om just relationer och anknytning. Förvisso kan Tjeckien behöva mer barnomsorg än de har, men opinionen i lokalen kändes stark att barnomsorg måste vara föräldrarnas val med rimliga ekonomiska möjligheter till hemomsorg – alltså med den finska modellen som ett slags minimum.