Allmännyttan under attack

Allmännyttan upplever hårda tider just nu. I veckan fattade kommunfullmäktige i Luleå beslutet att sälja cirka 3.000 hyresrätter. En tuff dag för hyresgästerna i LuleåBo. I Sala var man på väg att göra samma sak men styret i kommunen fick inte majoritet för att sälja. I Eskilstuna har bostadsbolaget fått uppdraget att utreda möjligheten att sälja. I Gävle har en infekterad debatt pågått om Gavlegårdarnas bestånd. I Värmland rapporterade Länsstyrelsen att lägenheterna i länets samlade bostadsbolag var 74 färre 31 december 2014 än 1 januari 2014. Försäljningar och rivningar har minskat beståndet.

Varför är det så här? Det främsta argumentet för att sälja allmännyttan brukar vara för att få loss kapital för att bygga nya hyresrätter. Ett annat att det kan luckra upp segregationen. Att det behövs byggas fler hyresrätter råder det ingen tvekan om. Ett vanligt hinder för byggande är just avsaknaden av kapital. För att lösa det framstår försäljning som ett lockande alternativ. Men är det en särskilt god affär?

Försäljningen ger x antal miljoner i direkta intäkter. Men att äga och förvalta hyresrätter är en bra affär. Stabila och trygga intäkter varje månad. Dessutom är det kommunala bostadsbolaget kommunens i särklass viktigaste bostadspolitiska verktyg. På sikt försvagas bolaget och politiken får sämre utrymme att agera för att klara sitt bostadsförsörjningsansvar.

Inte sällan blir politiker förvånade när Hyresgästföreningen är kritisk till en försäljning av allmännyttan. Det är oftast vi som med högst röster framfört budskapet att det måste byggas fler bostäder. Och när kommunen agerar för att skapa ekonomiskt utrymme för nyproduktion är Hyresgästföreningen skeptisk och kanske till och med kampanjar mot en försäljning. Varför detta inkonsekventa beteende?

För det första är argumentet i linje med ”den enda vägens politik”. Det finns inga andra möjligheter att bygga än att sälja, heter det. Ibland kanske det är så. Men alltid? Verkligen? Har alla vägar utretts? Den enda vägens politik är intellektuellt utarmande och förstör det politiska samtalet.

För det andra måste föreningen företräda sina medlemmar. Principen att våra hem inte ska säljas, mot vår vilja, till högstbjudande måste gå före en lösning för att få fler bostäder. Man kan hitta andra lösningar för att finansiera nyproduktion men inte göra en försäljning ogjord. 

Det ligger sällan i våra medlemmars intressen att deras hem ska säljas. Och då säger jag inte att en privat fastighetsägare alltid per automatik är sämre än en kommunal. Jag vet att så inte är fallet. Jag bor själv hos en privat fastighetsägare som är en mycket god förvaltare. Säkert bättre än den kommunala. Men hyresgästen har ju ingen aning om vem som blir ny förvaltare. Och här tvingas hyresgästen in hos en ny förvaltare. Det skapar oro och ångest. Vad kommer hända med kvaliteten? Renoveringar? Hyran? Eventuella rabatter? Frågorna haglar och hyresgästen känner sig maktlös. Vem om inte Hyresgästföreningen ska ta den oron på allvar?

Det finns ingen annan som gör det.

Tomas Bergh

Bostadspolitisk strateg